Annons
Vidare till st.nu
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

100 år efter debuten

Sundsvallsförfattaren Karl Östman, död 1953 efter en yrkesskada, debuterade 1909.

Så här 100 år efteråt bör vi läsa och minnas en god berättare och en pionjär inom yrket arbetarförfattare.

Att säga mindre än att Karl Östman, född i Hummelviken i Nordångermanland, både kunde föra talan och skriva så att folk begrep är inte att överdriva.

För 100 år sedan utkom Karl Östmans debutverk med det lätt kristliga namnet Pilgrimer. Texterna publicerades på Gustav Lindströms förlag. Året var 1909, samma år som Östman visade musklerna på annat sätt och ställde sig som företrädare för arbetarna i storstrejken.

Vilka är nu Östmans Pilgrimer? De är vandringsarbetarna i skogsbruk och sågverk. Östman skildrar de människor som vandrar den breda vägen, och den breda vägen är den allt mer växande arbetarrörelsens.

Östmans pilgrimer är sökare. De trängtar efter ett bättre liv. Livsåskådningsproblematikens verkliga fokus i romanen just kallad Den breda vägen (1923) har tolkas till att vara frestelsens väg; frestelsen att svika klasskampen.

Beata Agrell, Göteborgs Universitet, är en som menar så. Hon har forskat mycket kring våra arbetarförfattare, speciellt Östman. En annan akademiker är Örjan Torell, Mittuniversitetet. Örjan Torells område är till viss del norrländska författare; där är Östman bara en i raden av intressanta författarskap för Torell.

Novellsamlingen Pilgrimer (1909) kan tyckas vara intressantare då den handlar om säsongsarbetare och lösfolk (lösarbetare) som högg skogen om vintern, flottade timmer på våren och slet vid sågverken om somrarna vid våra kuster. Detta sagt i skenet av att Östmans enda roman, Den Breda vägen, då är allt annat än ointressant.

En del jämställer Östman med Gorkij, tja varför inte. Se här hur han beskriver ljuden på en arbetsplats. Hans var sågverket, inte så sällan Laurentz sågverk vid Selångersån.

"Tramp, tramp – – kött mot trä – trä mot kött. Det slamrar och slår ikring här. Det flåsas ur strupar, det jämras lätt från ben…"

"Ur luften, torr och het av solen, komma ljud. Ett stycke bort står ett rödmålat komplex bredvid en skorsten, skyhög och röksvart i toppen, på stranden. Sågen! Det slamrar där i sågen. En hel orkester av ljud. Timmer! rossla ramarna. Vi äter timmer – skär isönder det - hundra stockar och mer på dagen med våra tänder. - Bräder, plank! Skrika trissorna i kantverken och i sågens bänkar. Det är som då ormar, ett otal, resa sig upp ur sin grop och fräsa alla på en gång, hungriga och ilskna." (Ur novellen Hets 1921)

Därtill hittar man både romantik, humor och religiösa drag i hans verk.

"Det är en grann liten en – det är vildberg och linnea och stensöta hela vägen, du! Jag har givit henne ett namn för mej, jag har kallat henne Våren. Och en strof har jag stulit ur en bok och tillägnat henne den:

Vår, du vackert veka,

saftvälsignat ljusa

segerflicka,

du med jungfrubrösten –

dina lemmar är så fagert

slanka, dina smala läppar

fuktiga." (Ur novellen Feber)

Men ska vi förstå Östman och den tid han verkade i måste vi främst sätta honom i relation till arbetarrörelsen. Med väckelserörelsen har den många drag som är lika; en är läsandet, att läsa inte för att komma ihåg, inte för att lära utan för att begrunda.

Karl Östman speglar gärna symbiosen mellan människa och maskin; hur de två jobbar för kapitalismen. Kapitalisten förvandlas till ett hungrigt vilddjur som maskinen när den sliter människor i stycken.

"Du har sett blod. Rött, varmt blod som frustat fram, som format sig där det föll i fläckar, som ångat i kölden för att strax frysa till is. Du har sett en hand, en arbetares bruna, valkiga och knotiga hand sönderslitas, så den inte längre är en hand: i en hudslamsa hänger något som ska föreställa ett finger, kvar …," (Ur En fiol och en kvinna, 1912)

Östmans ord är levande, starka och viktiga i vårt postmoderna samhälle och tid, inte minst för att arbetare byter skepnad men likväl är arbetare och tjänare till sina herrar, kapitalisterna. Östman är medmänsklig och en förebild; likväl finner jag hans texter smått otroliga ur flera synvinklar och inte bara för att de håller så hög litterär höjd (utan att vara svåra att förstå).

Ivar Lo Johansson skriver en del brev till Östman. I ett från 1951 står:

"Vi bryta alla mark, mest åt efterkommande och det är vad du som arbetarförfattare, käre Karl Östman, också gjort åt mig."

Men Karl Östman har en betydelse som är betydligt djupare och betydligt intressantare än just bara så. Han är i mitt tycke större än sina mera kända arbetarförfattare i den andra generationen. Östman är återigen den allra första arbetarförfattaren i Sverige; i år passar han dessutom särdeles bra att läsa så här 100 år efter sin debut.