Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

115-åriga kampen om nyheterna är över

Det har alltid handlat om kamp på Dagbladet Nya Samhället.
115 år av kamp för arbetarrörelsen, mot nazismen, mot Sundsvalls Tidning – och i många, många år mot nedläggning.
Nu försvinner tidningen – och kvar finns striden för dagstidningsjournalistiken i Sundsvall. En strid som Sundsvalls Tidning blir ensam om att föra.

Annons

Mången redaktör skulle säkerligen vända sig i graven av den klart förenklade bilden av vad som drivit Dagbladet framåt. Samtidigt ler säkert en och annan sportjournalist som sena kvällar tuktats av ärrade nyhetsjägare som Pelle Ehnberg och Fredrik Söderberg, eller nyhetsreportrar som drivits fram av Åke Härdfeldt och fotochefen Eva-Lena Olsson.

För kampen har varit lika ständigt närvarande på Dagbladets redaktion som på vilken lerig engelsk fotbollsplan som helst.

Journalistiskt har det alltid handlat om den dagliga kampen mot ärkefienden, och senare systertidningen, Sundsvalls Tidning. En Davids kamp mot Goliat, där stora ST har haft mer resurser, mer pengar och fler läsare.

– I dag är det en mer kärleksfull relation mellan redaktionerna. Men förr var det verkligen på liv och död. Kampen mot ST var alltid det viktigaste, säger mångåriga reportern Irene Hedblom.

Som kriminalreporter på Dagbladet förde hon en ojämn kamp mot den större konkurrenten.

– Jag var ensam att slåss mot ST:s två krimreportrar. Det räckte inte med att vara lika bra som ST, vi skulle alltid vara bättre. Och det var vi ofta. De gånger man missade någon nyhet var man helt förkrossad, berättar hon.

Under Dagbladets första år är det dock en helt annan kamp som driver tidningsmakarna.

I Sundsvall finns en handfull tidningar och tidskrifter. Konservativa Sundsvalls-Posten och liberala Sundsvalls Tidning är båda sexdagarstidningar, och trots att ST åsiktsmässigt står socialdemokratin nära, saknas en tydlig vänstertidning där arbetarrörelsens röst blir hörd.

– ST var för sin tid en radikal tidning, men när det gällde arbetsmarknadsstrider vacklade den. Det var därför tankarna på en socialdemokratisk tidning började komma i slutet av 1800-talet, berättar Svante Säwén, mångårig politisk redaktör som skrivit mycket om Dagbladets historia.

Kampen för rätten att ansluta sig till de socialdemokratiska fackföreningarna blir den avgörande anledningen till att starta tidningen. Under århundradets första år grundas Nya Samhället. Ekonomichefen J G Walles är den som tillsammans med flera andra är med den historiska aprildagen.

En av de andra initiativtagarna, förste redaktören J A Henricsson, beskriver motiven knivskarpt vid tidningens tioårsjubileum:

Förbittringen som skapades i Sundsvallsdistriktet under 1899 års kamp mot de hänsynslösa sågverksbolagen och de svidande sår denna strid lämnade efter sig, frammanade tankar på att i en arbetarpress skapa ett vapen att tillgripa, då nästa stridsdag randades.

Tidningen blir den första arbetartidningen i Norrland och sprids inte bara till Medelpads arbetare, utan också till malmfälten i norr.

Den är socialisternas röst, ett partiorgan som skriver om de strider fackföreningarna är inblandade i. Från 1908 med säte i hörnet där Nybrogatan korsar Köpmangatan, från 50-talet i grannhuset längst ner på Köpmangatan.

Ganska snart blir partiorganet en vanlig nyhetstidning.

– Vad man läste för tidning var ett tydligt ställningstagande. Nya Samhället ville vara en tidning för alla men lyckades inte alltid. Många fruar ville hellre ha ST, för där fanns annonserna. Och annonsörerna var också uppdelade, många ville inte annonsera i ett jävla socialistblad som dessutom hade en fattigare läsekrets, säger Svante Säwén.

Nya Samhällets gör ett tydligt avtryck i samhällsdebatten före och under andra världskriget, med en kritisk hållning mot Nazityskland och Hitler.

SSU:are använder bland annat tidningens tryckpress och trycker upp flygblad med antinazistisk propaganda som man delar ut till tyska matroser under ett flottbesök i Sundsvall.

Det sker den 5 augusti 1939 – en knapp månad före krigsutbrottet – och blir en händelse som uppmärksammas i hela Sverige.

– Det krävdes ett visst mod att vara emot Hitler. Och tidningen var väldigt tydligt emot, vilket är ett bevis mot dem som hävdar att sossarna var nazianstrukna. Gideon Gustafsson var chefredaktör och hade en nära relation till Per-Albin Hansson. Tidningen var väldigt tydligt för Per-Albin, berättar Säwén.

Med Gideon Gustafsson kommer också ett av de stora kvinnonamnen in i Dagbladets historia, musik- och kulturrecensenten Wailet "Cliff" Hardenfeldt, chefredaktörens dotter. Hon har gått konstfack och jobbar på Algot Lundströms väg- och vattenbyggnadsbyrå i Sundsvall. Men hon släpper ändå aldrig tidningsskrivandet på kvällar och helger, då hon skriver om mode och konst, recenserar teater och skriver andra artiklar, sammanlagt i mer än 70 år.

– Det var så tråkigt med alla dessa malande referat. Det skulle vara exakta citat med långa utläggningar och jättelånga spalter. Och gubbarna på mötena tittade misstänksamt och nedvärderande på mig, minns Cliff i Dagbladets 100-årsbilaga.

Det är först som 90-åring, då hennes synskada förvärras, som hon tackar för sig.

Efter kriget blåser förändringens vind. Nya Samhället blir Dagbladet Nya Samhället 1955, och 1960 blir Ewert Söderberg den förste chefredaktören som varken är kommun- eller riksdagspolitiker.

Els-Mari Bolin är då nyanställd växeltelefonist, men värvas till rollen som Söderbergs sekreterare.

– Han var den första som var du med alla. Han gick runt och presenterade sig och sa "Jag heter Evert, vad heter du?". Vi trodde inte våra öron. Då var Dagbladet ett stort företag med mer än 100 anställda och en egen tryckpress, berättar hon nu 55 år senare.

1971 börjar den följetong som slutar först nu – den med ekonomiska problem och nedläggningshot.

Resultatet blir att Nya Norrland och Dagbladet slås ihop, en ny tryckpress köps för LO-pengar, och tidningen går över till det tabloidformat som därifrån blir synonymt med tidningen. Dessutom kommer presstödet till, en garant för att de ofta s-märkta andratidningarna ska överleva.

Man lyckas med avsikten, och Dagbladet överlever.

I slutet av 70-talet kommer Torbjörn Bergmark in som redaktionschef från Aftonbladet och formar sin redaktion som ett hungrig nyhetsjagande gäng med kvällstidningspuls, ett signum för Dagbladet som lever kvar långt efter att han själv lämnar redaktionen.

Arne Åkerlund är reporter när Bergmark tar över.

– Plötsligt sket vi i auktoriteter, vi hade ju stått med mössan i hand när vi träffade höjdare tidigare. Han skapade ett lag, och att jobba på Dagbladet blev ett sätt att leva. Vi ökade faktiskt upplagan då, säger han.

Torbjörn Bergmark följs av Åke Härdfeldt, en man som själv undviker rampljuset, men som driver på sin redaktion stenhårt.

– Det var den tuffaste chef du kunde ha. Man kom in från ett jobb och några minuter senare ringde telefonen. Då var det Åke som undrade om man var klar med texten. Jag var ofta på redaktionen från åtta på morgonen till sent på kvällen. Dagbladet var mitt andra hem, vilket min dåvarande sambo kunde bli lite less på, berättar Irene Hedblom.

Peter Swedenmark är under den här perioden den politiske skribent som med en elegant penna men diskret framtoning verkligen sätter sin prägel på tidningen.

80-talet är tidningen ett av problembarnen i en svajande A-presskoncern, den tidningskoncern man tillhört sedan 1947.

– Vi fick lära oss att vara rädd om pengarna. Jag kommer ihåg när jag fick min första elektriska skrivmaskin, det var en otroligt stor grej. Vi var hela tiden rädda att den gamla tryckpressen skulle gå sönder, vi visste att det var väldigt dyrt att beställa reservdelar från England, berättar Els-Mari Bolin, som lämnade sekreterarrollen och blev mångårig familjeredaktör.

1992 blir läget akut. A-pressens svindlande affärer gör att koncernen går i konkurs, och Nya Norrland och Dagbladet står helt utan ekonomiskt kapital.

En massiv räddningsaktion startas.

– Vi höll på att stryka med. Men massor av läsare hörde av sig och grät, och från en kvinnlig väverska fick vi en förfrågan om att starta en loppmarknad för att få in pengar. Hon skänkte mattor och konstnärer skänkte konst. Vi anställda kokade gulasch-soppa och hyrde Folkets Park. Det blev en succé, säger Els-Mari Bolin.

– Vi hade en stödgala med artister och skådespelare på teatern. Alla pengar gick till Dagbladet, berättar reportern Tord Lundgren.

Dagbladet får till slut det stöd som behövs. Många i den lokala s-ledningen och anställda köper själva aktier i tidningen, som överlever ännu en gång.

– Jag tror att man kan säga att det har varit mer eller mindre kris på Dagbladet i 65 år. Det har så klart präglat tidningen och gett en enorm effektivitet. Vi har jobbat hårdare än många andra och gjort mer än man egentligen kan förvänta sig, säger Svante Säwén.

Några som också får jobba hårt är de otaliga journaliststudenter som via Mitthögskolan och sedermera universitetet slussas ut i arbetslivet via tidningen. För ungdomar som Jens Assur, Tia Jumbe och Erik Niva börjar livet som journalist i Dagbladets lokaler på Köpmangatan eller Stuvarvägen.

Upplagan är i princip konstant från mitten på 1900-talet och fram till åren efter millennieskiftet, runt 12 000. Flera gånger kan Dagbladet fira upplagehöjningar.

– Det höll faktiskt till vi flyttade ihop med ST. Det var verkligen en bragd av Åke Härdfeldt. Han är förmodligen den viktigaste personen under den senaste epoken, han lyckades hålla uppe upplagan under åren, säger Svante Säwén.

I efterhand kan konstateras att ett politiskt ägarskap inte alltid var det bästa för en kommersiell tidning.

– Ett demokratiskt styrt ägarskap med sosseföreningar hit och dit som tyckt att de har rätt har inte alltid varit bra. Vi har nog inte fullt ut varit kommersiella. Men ägarna har inte påverkat journalistiken, inte ens jag som politisk redaktör har haft ägare som sagt vad jag ska tycka. Och det har varit nödvändigt för trovärdigheten.

Dagbladet blir efter A-pressens konkurs mer självstyrande igen och till slut ett eget företag, vilket man är fram till Sundsvalls Tidning köper 92 procent av företaget 2004.

Sex år senare tar ST över allt ägande, efter att Dagbladet tre år i rad misslyckats med att nå upp till de stipulerade målen i kontraktet mellan de nya och gamla ägarna.

ST blir Mittmedia, och Dagbladet blir en av 19 titlar i en stor koncern med stor samordning. En situation som inte passar småföretaget Dagbladet. I takt med att tidningar över hela Sverige tappar allt fler prenumeranter blir andratidningarnas läge dessutom mer och mer utsatt.

Patricia Svensson blir Dagbladets första kvinnliga chefredaktör i september 2013, nästan exakt hundra år efter att den första kvinnliga journalisten, Edit Öberg anställdes. Patricia får ett omöjligt uppdrag – att göra journalistiken digital, bromsa upplagetappet och att göra det med en kraftigt minskad personalstyrka.

– Företaget stod faktiskt inför beslutet att lägga ner tidningen redan då, men kunde inte förmå sig att göra det utan att ge den en chans till. Priset vi fick betala var att vi fick skära ner rejält. Med det kom också en helt ny kultur, konkurrenter på ST och Dagbladet blev plötsligt kollegor, även om nyhetskonkurrensen bestod. Vi gjorde vad vi kunde, med ett många gånger imponerande resultat. Tyvärr kom räddningsförsöket för sent, vi hade behövt det flera år tidigare, säger Patricia Svensson.

Den 19 februari 2015 kommer till slut beskedet som för många var väntat, men som man ändå hade hoppats skulle dröja ytterligare något år: Dagbladet läggs ner.

– Jag älskar den här tidningen. Stora delar av mitt liv har jag levt på Dagbladet. Nu är det slut, säger Irene Hedblom.

Den kamp som återstår, den för tidningsjournalistiken, fortsätter i systertidningen ST där en hel del medarbetare, krönikörer och ledarkrönikor hamnar.

Dagbladets 115-åriga kamp är över.