Annons
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

67 års äktenskap sätter sina spår

67 år fick de tillsammans. Allan och Karin.
Sedan drygt en månad finns inte Karin längre och saknaden är förstås stor.
– Det har blivit tomt på högersidan i dubbelsängen, men man vänjer sig, säger Allan.
Att hålla igång rutinerna har blivit ett sätt att gå vidare.

Annons

När ST var på besök på sensommaren berättade Allan om receptet för ett långt äktenskap. Nämligen att inte vara uppe i varandra för mycket. Karin nickade instämmande och glatt från sin rullstol.

Men steget från självvalda ensamma stunder till en påtvingad och ständig tillvaro utan den som man tvinnats samman med är omätbart. Allan berättar om hur Karin brukade sitta mitt emot honom vid köksbordet, och hur de från varsin favoritfåtölj i vardagsrummet lyssnade på hemska deckare och andra ljudböcker. Och de dagliga promenaderna runt kvarteret. Gemytligheten och vissheten att ha varandra nära.

– Folk reagerade på att jag som är så gammal drog på en rullstol, men det var något jag ville och det gav bra träning för armar och ben. Man kan säga att Karin var mitt gym, säger Allan.

På sätt och vis var han förberedd på att mista Karin. Hon hade varit sjuk länge. Men när det väl hände gick allt så fort.

Att fortsätta i invanda hjulspår har hjälpt Allan i sorgearbetet. Rutiner har alltid varit viktiga att följa och gett stadga åt tillvaron. Varje morgon kliver han upp vid femtiden och halv sju står gröten på köksbordet. Varje kväll lägger han sig klockan nio och lyssnar på radion. En timme senare är det godnatt.

Tiden däremellan har tidigare varit i stort sett fulltecknad. Allan var en arbetsmyra långt upp i åren.

Sedan han som 15-åring fick påhugg inom verkstadsindustrin har han inte varit arbetslös en enda dag intill pensioneringen. Mesta tiden, 21 år, var han stenskötare på Matfors pappersbruk. På Luckstaverken och Bergenströms verkstäder stod Allan i saxen och klippte detaljer till snöplogar med mera. Yrkeskarriärens punkt sattes på Tövaverken.

Vid sidan om brukade paret jorden vid torpstället i Skölebodarna, några kilometer väster om Matfors. De hade djuruppfödning, grönsaksodling och odlade blommor. Allan hade även sin hobbyverkstad där tillverkade sparkstöttingar med mera. Frånvaron av höger pekfinger minner om den tiden.

– Vi var mycket engagerade och var bland annat med om att starta Matfors trädgårdsförening, berättar Allan.

Karin å sin sida skötte därtill de tre barnen och arbetade som hemsamarit.

Efter ett halvt sekel i Skölesbodarna såldes torpet för 16 år sedan. Nästa adress blev ett av Mitthems höghus i Granloholm där Allan nu bor ensam kvar.

Med i bagaget följde gröna fingrar. Arrangemang från sommarens blomstringstid i bostadsområdet syns fortfarande. Nu ska matborden för de vilda djuren skötas.

– För några år sedan tyckte förvaltaren att jag brett ut mig lite väl mycket i området, men å andra sidan tyckte han att allt var så snyggt ordnat att jag fortsätta, säger Allan, som även hade andra engagemang som pensionär.

– Jag och en granne lyckades få tillgång till en lokal där vi öppnade verkstad. Ett ställe dit vem som ville kunde komma och filosofera och snickra.

I dag har han överlåtit verkstadsfilosoferandet åt andra. Kroppen säger ifrån.

Kvar på agendan är bland annat seniorklubbens bingostunder och förstås umgängelse med levande tankar från tiden med den kvinna som han äktade 1948. Han var 23 och kom från Rännö, hon var 19-årig tös från Tälgslätt vid Vikarns strand. De möttes i Lucksta och gifte sig i Tuna kyrka, där även familjegraven finns.

Allan beskriver sig inte som den blödiga typen och tycker att han som nybliven änkeman ibland möter för mycket välmeningar.

– Tanterna i grannskapet ömmar för mig nu men det får inte gå till överdrift. Jag har aldrig gillat närkontakt, förutom när det gäller Karin då.