Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Åk, även om det blir hemskt

Annons

Kvällen innan jag åkte som aupair till Lübeck i Tyskland ångrade jag mig. Tänkte jag att det skulle bli hemskt.

Det blev ganska hemskt. Barnen var skrikiga och saboterade varandras lekar. Var ocharmiga och sa elaka saker. Barnens föräldrar arbetade mest. Eller släpade omkring med tofflor på golvet. Lagade näringsfattig mat. Billighetspasta i vattenkokaren. Blek och tjockcremig sås. Och pratade om Gud.

Jag grät och grät. Jag trodde till slut jag skulle drunkna i det jag grät. Så en dimmig, mörk morgon rullade jag väskan mot tågstationen. Åkte hem.

Det var trygghet att komma hem. Det var som att stoppas om i ett mjukt, gammalt lakan. Det var nyponsoppa och ingenting som inte var på mitt sätt. Jag mådde mjukt och bra. Så länge jag inte tänkte på Lübeck. För om jag tänkte på Lübeck kände jag mig som en misslyckad. En som inte klarar det hon fått för sig att hon ska. Skakade jag av minnen av barn som hänger och klöser i mitt känsliga hår.

Men om jag tänker på Lübeck nu gör det mig inget dåligt. Det gör mig lycklig. Spirande. Det gör så att jag vill krama om alla fina minnen från Lübeck och lägga ned och spara dem i en burk med hjärtan på.

Sagostaden Lübeck. De små färgglada husen. De smala gränderna. Skumma valvgångarna. Bagerierna. De stora kyrkorna. Pensionärsturisterna i glada grupper. Kullerstensgatorna. Vallgraven som ringlar glittrande runt. Fiskargubbarna sittandes längs den som struntar i alla cykelhjälmsprydda viktigpettrar. Rummet mitt i vitt med högt i tak, honungsljus och sneda väggar. Romantiken. Liveklubben med cigarettrök och öl och långhåriga kufar. Stora fönster längs gatorna att kika in i. Hurtigheten. Vita vinet för fyra euro. Gulligheten. Skrytet om alla nobelpristagare därifrån.

Allt det vill jag lägga ned och spara i en burk med hjärtan på.

För jag förstår nu. Att det inte var något tjafs mellan mig och Lübeck. Det var inget skrikande när vi stod på perrongen. När jag sa att mitt hjärta fortfarande hör hemma i Norden. När jag sa att jag är alltför överspänd för att stå ut med det här. Det var i stället ett oskakigt handslag. En förstående nick. Och sedan vinkade jag länge och Lübeck vinkade också länge.

Så om någon funderar på att åka någonstans. Åk. Åk. Åk. Det är värt varenda eventuell tung ryggsäcksbärning hem igen.