Annons
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Allegori i fantasyskepnad

BOK: Kristian Ekenberg låter sig långsamt övertygas av Kazuo Ishiguros "Begravd jätte".

Annons

Kazuo Ishiguro ska redan i första meningen ha en guldstjärna för förmågan att överraska. Att han ledigt rör sig mellan olika miljöer, tilltal och genrer visste vi tidigare, men i ”Begravd jätte” rör han sig längre ut i det okända än vad han har gjort tidigare. Han har skrivit fantasy.

En genre som har haft ännu svårare än deckaren att få tillträde till litteraturens finrum.

Även om han nu skriver i en kontext av genrelitteratur, är det ändå mycket som är bekant från Kazuo Ishiguros tidigare romaner. Hans böcker är som långsamt avtäckta konstverk, där konstnären börjar med att visa utkanterna av målningar i grått. Han har sin egen isbergsteknik, där det som sticker upp ovanför ytan är nästan provocerande ointresserat av att vinna läsarens gunst. Först under ytan, för den tålmodiga läsaren, döljer sig skatten.

I 500-talets England, en tid när sagorna ännu inte är glömda, ger sig det åldrade paret Axl och Beatrice ut för att söka efter sin son. Monster, demoner och drakar är en del av deras värld. Över landet ligger en dimma, både bildligt och bokstavligt. En dimma som luckrar upp minnen, gör det förflutna till någonting vagt och svårtydbart. Hela deras verklighet tycks vara på väg att glida undan likt minnet av en dröm.

Under strapatsen dras de in på äventyr och in i den latenta konflikten mellan saxare och britannier. De möter riddaren Gawain, en av kung Arthurs män, och de följer en krigare som har skickats ut för att mörda den drake som plågat landet.

Ishiguro har inte gjort det lätt för sig när han skapat en värld där minnet är ihåligt. Om han hade följt sin idé fullt ut, hade romanen varit omöjlig att skriva. Lättare blir det inte av att han skriver i en historisk, semifiktiv tid. Få klarar av att skriva historiska romaner utan att det – i synnerhet dialogerna – blir parodiskt och konstlat. Hilary Mantels höga anseende beror delvis på att hon lyckats med den bedriften i Cromwell-böckerna. Sämre sortens fantasy gör sig påmind då och då när Ishiguro inte förmår tygla sin skapelse.

Långt in i läsningen är ”Begravd jätte” en besvikelse, men när dess tema om minnen och deras betydelse börjar klarna vinner Kazuo Ishiguro långsamt över mig. Hans allegori trollbinder först när man förstår varför minnesdimman lagts över landet – ett försök att bevara freden genom att eliminera gamla oförrätter.

Om fruktansvärda händelser som Förintelsen brukar det heta att vi aldrig får glömma. Ishiguro vänder på det. Oförmågan att glömma, att älta och peta i gamla sår, leder till att hämnd tillfogas hämnd på ett pärlhalsband utan slut.

”Men vem vet vilka gamla känslor av hat som nu frigörs över landet? Vi måste hoppas att Gud ännu kan finna ett sätt att bevara banden mellan våra folk, trots att traditioner och misstänksamhet alltid har skilt oss åt.”

Glömskan har inte bara bevarat freden. Den har också eldat på det gamla parets barnsliga, naiva kärlek, som tycks födas ny varje dag. I deras förflutna finns svek och misstro, men när detta försvinner i glömska finns bara kärleken kvar.

I "Begravd jätte" finns förvisso en drake som ska slaktas, men utmaningen ligger inte där, som i mer endimensionell fantasy, utan i det som kommer efteråt. När minnena återvänder och förlåtelsen sätts på prov.