Annons
Vidare till st.nu
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Alliansens klumpiga agerande räddar kvar de ifrågasatta landstingscheferna

En gyllene regel i politiken är att inte kräva någons avgång om man inte på förhand är övertygad om att personen i fråga därmed kommer att avgå.

Risken med att ställa avgångskrav som inte infrias är nämligen att man själv kommer att framstå som den svaga och grälsjuka parten i den pågående konflikten. Utan att man har uppnått någonting alls.

Tyvärr agerar sjukvårdsalliansen mot bättre vetande genom att kräva länsverksamhetschefen Leif Israelssons och sjukhus­direktören Nina Fållbäck Svenssons avgång.

(Liberalerna är i sammanhanget bara att gratulera för att Erica Markusson har sett till så att partiet landat i det kloka ställningstagandet att inte instämma i övriga tre allianspartiernas avgångskrav.)

I sak har förmodligen allianspartierna rätt i att nu­varande ledning för specialistvården i länet är tämligen dysfunktionell och att radikala åtgärder krävs. Oavsett vad man tycker politiskt i de olika sakfråg­orna – exempelvis om akutkirurgins framtid i länet – så är det minst sagt anmärkningsvärt att förvaltningen inte ens klarar av att verkställa fattade beslut. Men det duger inte som skäl för att klampa in på förvaltningens områd­en, och börja kladda i personfrågor kring individers handel och vandel.

Det gäller dessutom inte bara att ha rätt i sak utan också att välja rätt tidpunkt. Att de tre allianspartierna inte ens klarar av att invänta utredningen av länsklinikerna visar att man dragits med i det uppiskade tonläget som råder, och har svårt att hålla huvudet kallt.

Det ogenomtänkta agerandet riskerar dessutom att förvärra situationen för akutkirurgin i länet.

Problemet med alliansutspelet är nämligen att det tvingar de rödgröna att inta motsatt position, och därmed ta ställning för den ifrågasatta förvaltningsledningen. Detta omöjliggör i sin tur för majoriteten att vissla ut antingen Israelsson eller Fållbäck Svensson genom bakdörren ...

Ett sådant scenario var i alla fall inte helt otänkbart fram till nu. Den som har den minsta koll på hur det politiska spelet i kulisserna fungerar, förstår att det är så det brukar gå till när Socialdemokraterna (Hej Elvy Söderström!) löser den här typen av –låt oss kalla det – delikata förvaltningsrelaterade problem.

Ska man vara ännu mer konkret så har allianspart­iernas klumpighet bidragit till att den tillförordnade regiondirektören Hans Wiklund – i det här läget – inte kan agera på eventuella signaler från politiken utan att det ser ut som att han böjt sig för dylika påtryckningar. Det är själva dilemmat.

Det är för övrigt bedrövligt att den landstingspolitiska debatten nu är på en sådan nivå att de politiskt förtroendevalda upplever att de måste gå in och rec­ensera enskilda tjänstemän. Alliansens företrädare borde verkligen idka lite självkritik kring hur oppositionsarbetet har bedrivits under mandatperioden.

Faktum är att Vänsterpartiets starke man Gunnar Fors har gjort mer arbete i hälso- och sjukvårdsnämnden ensam än vad alliansens företrädare har gjort tillsammans.

Inkluderat de två heltidsarvoderade oppositionsråden.

Utan Fors skulle frågan om akutkirurgin i länet inte ens vara uppe på den politiska agendan.

Att alliansföreträdarna nu tar rygg på honom är i sig klart noterbart.