Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Att vara en pusselbit i skräcken

/

Annons

Vaknar och griper efter världshoppet. Men det är mörkt därute. Det får omedelbara konsekvenser i min vardag att världen är ett farligt dårhus där PANG-DU-ÄR-DÖD-leken är på riktigt. Bokar ingen resa till London för att fira tio år som gift. Planer ändras.

Allt elände och terror som dödar människor dödar min reslust. I sammanhanget är en avlivad reslängtan förstås ett ingenting. Men ändå. Något har hänt. Istället för reslusten är skräcken. En icke bokad resa är i all sin futtighet ändå ett symtom på något allvarligt. Och det är inget vackert yttrande, jag är en pusselbit i något som inte får ske. Att vi människor minskar vårt livsutrymmet, slutar resa och mötas i rädslan för andra människor.

Betänk: Det vi är rädda för är vi inte rädda om. Det vi fruktar är svårt att omfamna. Skräck skapar klyftor mellan jag och du. Läser att rädslan är farlig för mänskligheten och jag håller helt med. Blir vi rädda för varandra slår vi snart alla ihjäl vår nästa. Men just nu orkar jag inte vara modig. Låt mig vara precis så liten som jag är ett litet tag till så kanske jag växer. Mäktar inte ta mitt ansvar att stirra rädslan i ansiktet och agera som om terrorn inte fanns på riktigt. För den finns. Kanske, tänker jag, har det att göra med min C-uppsats, den tar all kraft.

Jag är i en arbetsbubbla och all energi går dit. Allt annat står på paus. Modet som krävs har inget att gödas med. Men tio år som gifta ska ändå firas, så jag bokar en resa till Umeå istället. Jag gör det den där dagen då jag vakar och griper efter världshoppet och inte hittar vad jag söker … Den där dagen då jag bestämmer att vi inte reser till London.

Det hela kan möjligen vara skattretande, som likt pessimistkonsulten drömma om Paris men likaväl hamna i Hudiksvall. Det är dock livet i sin skörhet på något sätt. Det blir i Umeå vi ska skåla i oäkta bubbel. Ett argument för mitt ställningstagande kan vara att det är mer miljövänligt att resa med tåg till Umeå än flyg till London.

Förutom terrorhot har vi miljöhotet att ta ställning till och det måste vi alla också ta ansvar för. Men det är ju såklart inte därför. Jag försöker bara försvara mig själv, försöker stå upp för min rädsla med urkassa svepskäl. Att man är så förbaskat mänsklig i sin mänsklighet. Tittar på bilder från Paris, på människor som vågar lita på människor och i gemensam manifestation står upp för det fria pressen. Jag beundrar dem och min feghet är pinsam, den bränner oskönt.

Men människorna på torget bär mig ändå lite grann, inte till London, men till press- och yttrandefriheten. Jag ringer och startar upp ännu en dagstidningsprenumeration. Jag betalar och visar att media är viktig på riktigt. Det får bli mitt bidrag tills rädslan släpper greppet. Det är vad jag förmår just nu medan jag letar efter världshoppet och drömmer om London men hamnar i Umeå.

Lina Norberg Juuso

Krönikör och student. Umeå blev det på grund av ett hotell som renoverats i båttema. En resa till en resa.

Mer läsning

Annons