Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Det är dags att hylla alla kvinnor

/

Annons

Det var självklart att besöka Kvinnohistoriska museet i Umeå.

Och något stannade kvar i mig: Den fredliga tantarmén av konstnären Susanna Arwin. Kvinnoskulpturer på rad. De hade händerna fint bredvid varandra på handväskorna, klädda i basker och fotriktiga skor. Tantens uniform. De stod i bredd, de stod bakom varandra. Jag tänkte på alla kvinnor som står bredvid mig, bakom mig, framför mig. Tantkollektivet blev en symbol för kvinnogemenskap.

Alla väninnorna. Jag såg dem i skulpturerna. När allting varit för mycket är de dem jag ringer till, ibland gråter jag så att de inte hör något. De är kvar i luren tills snoret är slut. Samtidigt steker de pannkakor åt sina ungar, gör sig redo för att skjutsa barnen till nästa fotbollsträning. Väninnorna som kommer med mitt absoluta favoritgodis utan att jag bett om det, de kör mig dit jag inte kan köra själv. Kommer med tulpaner när något är värt att firas.

Jag tänkte på min mormor, min mamma och min farmor, hur de genom bara sitt varande blev förebilder för mig. Först på ett omedvetet plan och sedan som själar på näthinnan. Deras händer som skrubbat och slitit och sedan vårdat och skött. Förmedlat kunskap vidare till nästa generation. Bejakat relationer med vetskapen att relationer är precis som djur. Relationer är levande trots sin osynlighet och behöver både föda och närhet. Relationer vittras sönder och dör ut om ingen är där och bryr sig om.

Skulpturerna förtingligade något vi ofta tar för givet och inte värderar tillräckligt högt. Kvinnors omhändertagande sida. Huruvida det är biologiskt eller inlärt beteende låter jag andra fundera kring. Men jag insåg på museet att det är kvinnogemenskap som bär mig genom banala sorger och riktigt blödande som inte går att stoppa. Men kvinnorna är också där genom glädjen och hoppet.

Det finns en förväntan på kvinnor som omsorgsfulla individer och det är först när den normen bryts som vi eventuellt tänker på allt plåstrade och skötande kvinnor utför både på betald och obetald arbetstid.

Kvinnor. För många det absoluta kittet i familjer och släkter. De kommer ihåg presenter och planerar vardagen. Tar ansvar för. Men det ger dem vare sig ger feta löner eller dräglig pension.

Tantfullness. Så heter utställningen. Kvinnorna som fogligt står och kanske ändå hoppas på ett tack som inte kommer.

Kvinnorna – de med sämre arbetsvillkor och mindre makt i offentligheten. Det är inte konstigt att kvinnor äter mer antidepressiva tabletter än män. Det är väl ett måste för att stå ut, stå kvar. Jag önskar att kvinnorna i Tantfullness blir levande och marscherar iväg i protest mot alltihopa, samtidigt som de fortsätter att ta hand om varandra och firar varandra med skumpa.

* Jag köpte en liten metallskylt i somras. På den står det ”Behind Every Successful woman is HERSELF”. Det var obetänksamt. Vill någon ha den skänker jag bort den. Direkt. För utan kvinnorna – ett ingenting.

Lina Norberg Juuso

Kvinna, mamma, fru, dotter och syster som på alla hjärtans dag hyllar alla tanter. linanj79@hotmail.com Twitter: @LinaNJuuso

Mer läsning

Annons