Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Livsfarlig båtresa enda alternativet

Ferass Hassan är en av hundratusentals människor som flytt med sina familjer över Medelhavet för en fristad i Europa. Han visste att båtresan var livsfarlig, men hade inget alternativ.
– Jag tänkte att det var bättre att dö på havet, än av en bomb, säger han.

Annons

Vattnet stänker och vinden är hård. Människor i färgglada regnkläder sitter tysta i den överfulla träbåten som syns i videofilmen som Ferass Hassan har sparat i sin mobil. Filmen är ett minne från de där dygnen som han egentligen bara vill glömma. Hela hans familj; fru, barn, föräldrar och syster fanns med på träbåten där 140 människor trängdes.

– Jag tänkte hela tiden på hur jag skulle rädda mina barn om båten sjönk, säger Ferass Hassan som har en 4-årig son och en 1,5 år gammal dotter.

Stämningen var tryckt. Småbarn grät och de flesta av passagerarna kräktes när den mintfärgade träbåten tog sig fram över de stora vågorna. En äldre man med lågt blodsocker började bli allt svagare och tröttare, liksom de flesta andra på båten.

– Det gick att se oron i människornas ansikten, säger han.

Fram till den 1 september i år har mer än 350 000 människor riskerat sina liv genom att korsa Medelhavet i hopp om en fristad i Europa, visar siffror från Internationella migrationsorganisationen (IOM).

Ferass Hassan och hans familj betalade 1 500 dollar, motsvarande drygt 12 500 kronor, per vuxen för båtresan från Libyen till Taranto i Italien. Barn under sex år åkte med gratis. Efter 18 timmar i den skrangliga båten blev de upplockade av ett oljefartyg och därefter överlämnade till den italienska marinen som körde dem i land.

– Vi hade tur. Vi lever och kom fram till ett säkert land. Det är många som dör på havet, säger han

Efter några dagar fortsatte resan genom Europa i en husbil med övertäckta fönster som smugglarna arrangerat. De vägrade berätta vilka länder bilen körde igenom.

– Vi fick inte öppna fönstren, även om luften var dålig. Vi blev tillsagda att vara tysta och inte röra på oss när bilen stod still, säger han.

Två dygn senare anlände familjen till Malmö och ansökte om asyl den 14 september 2014. Det har snart gått ett år, men än har inte familjen fått besked om den ska få stanna i Sverige.

För att kunna hjälpa andra i samma situation är Ferass Hassan volontär i Röda korsets mottagning för nyanlända, migranter och papperslösa i Skärholmen i södra Stockholm. Här kan man tvätta kläder, ta en dusch, äta en macka eller bara få sällskap. Många har en liknande historia som Ferass Hassan som jobbade som ingenjör i Libyen i 14 år innan han kom till Sverige.

– Jag jobbade nästan varje dag och hade ett aktivt liv, säger han.

Det senaste året har mest handlat om att vänta på besked från Migrationsverket, men han vill bara börja sitt nya liv. Han pekar mot grannhusen som syns genom fönstret.

– Det här landet byggdes inte upp av sovande människor. Jag vill jobba, vara aktiv och bygga upp det här landet, säger Ferass Hassan.

Libyen, där han bott hela sitt liv, har glidit allt närmare totalt kaos sedan diktatorn Muammar Gaddafi störtades för fyra år sedan. Tungt beväpnade rebellgrupper strider om kontrollen och landet har två rivaliserande regeringar. I det kaos och maktvakuum som råder har extremistgruppen Islamiska staten (IS) vuxit sig allt starkare. Landet hade fallit samman när Ferass Hassans familj till slut bestämde sig för att fly från hemstaden Benghazi.

– Jag var rädd för mitt liv. Varje kväll var jag rädd för att vårt hus skulle bombas, säger han.

I sin mobil har han en film som visar sönderbombade byggnader när han kör igenom sin tidigare hemstad bara några veckor innan familjen sålde allt och drog.

– Det här var den största polisstationen, säger han och pekar på mobilskärmen som visar ruinerna av staden.

Huvudstaden Tripolis flygplats var förstörd när familjen till slut bestämde sig för att fly och göra den livsfarliga båtresan över Medelhavet. Rutten de tvingades välja är den dödligaste vägen över havet. Där har nästan 2 600 migranter redan omkommit i drunkningsolyckor i år.

– Jag gjorde det för mina barns skull, för att de ska kunna få leva i frihet.

Ferass Hassan är född och uppvuxen i Libyen, men familjen är palestinier och har därför inget land att återvända till om de inte får asyl i Sverige.

– Jag är statslös. Jag vet inte vad jag ska göra om vi inte får stanna här eller vart jag ska ta vägen om den här planeten inte har plats för mig, säger han.

Mer läsning

Annons