Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Jag försökte avslöja myten om tandfen - men blev straffad direkt

/

Annons

Hur är det egentligen med att vi spelar våra små barn rejäla spratt? Först lurar vi dem å det grövsta att tomten finns, en slags superhjältefigur som egentligen har helt osannolika egenskaper. Samtidigt säger vi att superhjältar inte finns på riktigt. Sen kommer vi dragandes med tandfen och andra mystiska personer samtidigt som vi ska lära dem vad som är möjligt och inte möjligt i den verkliga världen.

Jag får rysningar så fort jag tänker på den berömda fen. Jag försökte nämligen ta död på hen här hemma nyligen - men det gick inte. När jag försökte blev jag straffad direkt.

Men vi tar det från början.

Jag började ju köra storyn med tandfen när barnen var rätt små och tappade sina första tänder. Eftersom jag inte mindes vad jag brukade få i glaset när jag var liten så blev det ibland en guldpeng och ibland en femma, beroende på vad jag hade hemma. Och det var ju lite förvirrande ibland. Nån gång har jag dessutom varit tvungen att låna pengar ur ena sonens plånbok (eftersom hade har mynt och inte jag) för att lägga i glaset och låtsas att det var tandfen som varit framme. Sonen anade ingenting. Fy så oärligt! En annan gång pluppade jag i en tia men glömde ta bort tanden ur samma glas - så du fattar hur förvirrad sonen blev när tandfen hade varit och lämnat pengar MEN inte tagit tanden. Jag stod där och svor inombords över min klantighet.

Med åren så har ju båda grabbarna förmodligen fattat att tandfen inte finns. Samtidigt vill de också fortsätta att tjäna snabba pengar på sina tänder, så de har gladeligen hållit masken.

Så plötsligt hände det. Tioåringen drog ut en tand helt utan förvarning. Då kände jag bara att nu får det ta mej tusan räcka. Jag orkar inte mer! Så jag halade upp en tjuga ur fickan och sa krasst; du, det finns ingen tandfe, här har du 20 spänn.

Med tanke på tioåringens nöjda men inte ett dugg förvånade min, så var det alltså som jag misstänkt. Han trodde inte längre på den mytomspunna damen.

När det uppvaknandet skedde så stod vi i hallen. Han gav mig tanden och jag gav honom tjugan. Så skönt, nu var det sagt och gjort.

Morgonen efter bredde jag två mackor i det nystädade köket, tog med mig dem till bilen och drog iväg till jobbet. När jag sitter där i bilen och mumsar på den ena skinkmackan så känner jag plötsligt att jag har någonting i munnen. Det känns som en tand, tusan också, har jag bitit sönder en tand? Eller? Vad ÄR det för något??? Rent reflexmässigt så spottade jag ut det, rakt ut i bilen. Sen insåg jag att det inte var min egen tand, utan sonens! Hur den hade kommit från oss i hallen dagen innan till min frukostmacka i bilen på morgonen och sedan in i min mun övergår mitt förstånd. Jag kan inte tolka det som om något annat än att det var någon som inte gillade att jag försökte negligera en gammal mytomspunnen sägen. Förlåt.

Mer läsning

Annons