Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Krönika: "Kan någon få tyst på slynan?"

/

Annons

Klockan är 04.30 och jag sitter i en tv-studio i tv-huset på Gärdet i Stockholm. Det är i det här huset jag vanligtvis jobbar dagar, här som jag dricker mitt automatkaffe, äter min frukostmacka och försöker göra rolig webb-tv för ungdomar.

Men inte den här sena natten. Det är Oscarsgalan och jag har som uppgift att programleda webbsändningen av galan i Sverige. "Kan någon få tyst på slynan?" skriver någon på Twitter. Slynan är alltså jag och det är jag som ska hålla käften. En kör av killar stämmer in. Allt de skriver får jag upp på den iPad jag håller i mina händer under direktsändningen. Jag har som uppgift att följa hashtagen och det som skrivs på Internet. "Det är en plåga att se kärringarna" "kan de ens något om film?" "Kan någon bara döda dem?". Kommentarerna rullar in. Jag signalerar i pauserna till min producent att vi inte kan följa det som skrivs längre. Bakom mina ögonlock bränner nämligen tårar, och även om det kanske vore ännu klickvänligare live-tv med en gråtande programledare så känner jag att det här är under min värdighet. Att det gör för ont i magen.

Fyra veckor innan sändningen fick jag frågan att programleda den här uppesittarkvällen. Sex timmar nattetid skulle vi livesända, jag som programledare och tre andra – några med stora filmkunskaper (en som är SVT:s filminköpare och en annan som jobbat på Oscarsgalan) samt en Hollywood-expert. Jag skulle fungera lite som "den stora massans" förlängda arm. Hon som vågar ställa alla dumma frågor och driva programmet framåt. I efterhand var jag kanske naiv som tackade ja, i efterhand har jag sett artiklarna om hatet som programledarduon Filip och Fredrik fick utstå efter sina sändningar av Oscarsgalan, men jag visste inte bättre. I efterhand kan jag också se att mer tid skulle lagts på förberedelser för att pleasa den nördiga filmpubliken, men samtidigt var inte det något som låg på just mitt bord. Precis som de flesta andra som går till jobbet försökte jag göra mitt bästa och jag gjorde det jag var där för att göra.

Men det jag i efterhand förstått som jag aldrig tidigare vetat är hur det här skrivna hatet från andra kan sätta sig in under skinnet. Visst är det klart att jag mött näthat förr, i mindre skala mot mig själv, men också bevittnat större drev mot offentliga personer. Visst har jag reagerat och tänkt "hemskt!", men aldrig på riktigt vetat vad det gör med människor.

Sen den där natten har jag haft svårt att gå in i samma tv-studio igen (vilket är, tja, ett problem eftersom jag programleder andra grejer från samma studio). Sen den där natten är också Internet som ett minfält för att slippa läsa "sanningar" om en själv. Det var som om något hände i mig den där natten. Jag, som alltid haft huvudet högt och, ibland en övertro på mig själv, går plötsligt med böjd nacke och sicksackar mig igenom människors åsikter. Ingen får tycka någonting om mig, för det blir i princip ohanterbart. Det känns som knivar i bröstet.

Det har idag nästan gått precis en månad sen den där natten och ändå ger det mig ångestsköljningar av bara tanken på det. När jag möter unga män ute på stan är fortfarande min vanligaste tanke "vill han mörda mig?".

Bara en månad har gått och sen dess har mediepersoner som Alexandra Pascalido och Saga Scott gått ut offentligt med liknande upplevelser av näthat – men som är både i större utsträckning och grövre än det jag fick uppleva. Och de är långt ifrån ensamma. I flera års tid har det drivits diverse kampanjer för att få stopp på näthatet, kommentarer har anmälts och politiker har tagit i frågan, ändå fortsätter det komma och krypa in i människor.

Jag överlever och det är inte jättesynd om mig, men jag kan bara föreställa mig hur det känns hos de som utsätts systematiskt och ofta. När jag tänker på det vill jag fan bara lägga mig ner och grina.

Mer läsning

Annons