Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

83-årige Edgar: Ni kan dra åt helvete allihop

/

Annons

När dörrklockan ringde, valde Edgar, 83, att ta det säkra före det osäkra och ge fan i att öppna.

Första tanken som slog honom, när han hörde det korta plingandet, var att han ställt kökstimern på en timme, innan han halvslumrat i en fåtölj och att den timmen förlöpt ur hans liv och att timern nu meddelat detta faktum. Vad gällde dörrklockan, ringde den så sällan – kanske tre gånger det senaste året, och två av de gångerna aktiverad av hyresvärdens tumme – att han knappt kunde urskilja dess plingande från kökstimerns.

Edgar insåg att det ändå kunde ha ringt på lägenhetsdörren, och det gjorde honom olustig. Han segade sig sakta upp från fåtöljen, akut medveten om att skinnklädseln knarrade när den befriades från hans kroppstyngd. För ett idiotiskt ögonblick reflekterade han att knarrandet kunde höras av vem eller vad som möjligen stod utanför lägenhetsdörren.

Edgar gjorde vad han utgick från att den oannonserade besökaren i så fall gjorde; väntade och lyssnade.

Minuter passerade.

Det kom inget andra plingande från dörrklockan.

Kunde han, utsträckt där i fåtöljen, ha drömt att den ringt?

Det fanns det som talade för den teorin. Till exempel att porten två våningar ner krävde en kod för att kunna öppnas. Fyra siffror. I allt mer ofta förekommande tankspridda ögonblick kunde Edgar kisa osäkert mot sifferplattan, innan hans pekfinger lyfte och med invanda muskulära reflexer tryckte den rätta kombinationen.

Edgar kisade nu, också. Ut i hallen, mot ytterdörren han inte kunde se från där han stod. För att få klarhet i om dörrklockan ringt eller inte, måste han tassa fram och begagna sig av kattögat. Belysningen i trapphuset var rörelsestyrd, och stod någon där ute och gjorde minsta rörelse, skulle ljuset aktiveras och Edgar kunna avgöra om han drömt eller om någon, eller kanske något, ringt på dörrjäveln.

Han hade ingen kontakt med grannarna, ingen tvättid han bokat och någon skulle undra om han tänkte använda.

Varför kunde han inte få vara i fred? Det var det enda han krävde av tillvaron, nu för tiden.

Edgar bestämde sig för att strunta i kattögat. Det intresserade honom inte om det stod någon där ute, vem det till äventyrs än skulle kunna vara.

Det kunde ändå inte vara hon.

Dels för att hon haft nyckel.

Dels för att hon – Edgar kände insiktens välbekanta isande i låren – hade varit död i tre år, fem månader och sexton dagar.

Edgar sjönk sakta tillbaka ner i skinnfåtöljen. Han försökte skruva ryggen tillrätta, återta den position han haft tidigare, innan dörrklockan ringt, eller möjligen inte ringt.

Ena ögonlocket ryckte till. Resten av ansiktet kändes stelt, stramt.

"Ni kan dra åt helvete", kom han på sig med att mumla, "allihop".

Mer läsning

Annons