Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Alla helgons dag - allt mer ljus över allt färre nya gravar

"Vad ljus över griften! "
Så sjunger man i svenska kyrkor på påskdagen. Men mest ljus strålar över våra gravar på alla helgons dag i november. Än så länge.

Annons
För antalet nya gravar minskar stadigt. Det är ett resultat av att begravningstraditionerna har förändrats radikalt under de senaste 70 åren. Medan bara 4,5 procent av dem som dog i Sverige 1936 kremerades så var andelen förra året 72,8 procent. Och den har ökat i stort sett oavbrutet i takt med att antalet krematorier blivit fler. I dag finns 75 stycken.
Och allt fler av dem som kremeras får ingen egen grav med urna utan askan gravsätts i en minneslund. Så ser den sista vilan ut för 13 000 döda 2004. De utgjorde 38,5 procent av alla som kremerades.

Hedniskt skick
Förklaringarna till förändringen är främst kulturella. Men till viss del också teologiska. För när Norra begravningsplatsen i Solna 1887 fick Nordens första krematorium protesterade prästerskapet.
 Det vanligaste argumentet var att detta var ett hedniskt gravskick, att bränna. För så hade man gjort under förkristen tid och kremering var ett återfall i detta, förklarar Göran Gustafsson de kyrkliga invändningarna då. Han är professor emeritus i religionssociologi vid Lunds universitet.
Men sedan regeringen 1888 gett tillstånd att använda krematoriet hade kyrkan, som ju då var en del av staten, förlorat. Det hindrade inte att motståndet fortlevde och debatten fördes långt in på 1900-talet, då kremeringar blev allt vanligare.

Präster i jorden
 Diskussionen fortsatte åtminstone fram till 1960-talet. Och 1975 gjordes en enkät bland präster. Den visade att tre fjärdedelar av dem föredrog en jordbegravning för egen räkning. Men deras skäl var inte teologiska utan de hänvisade till den kyrkliga traditionen, säger Göran Gustafsson.
Eftersom kyrkliga traditioner lever starkare bland kyrkligt aktiva är det inte förvånande att de kremeras i betydligt mindre utsträckning än andra. Också hög- och gammalkyrkliga personer väljer kistbegravning. Det kan förmodligen förklara att kremeringar är mindre vanliga inom Göteborgs stift, där kyrkan har många högkyrkliga medlemmar.

Katolska ljus
Några årtionden efter det att biskopar och präster sett hedendomen i form av kremering återvända, började de första ljusen flämta på novembermörka kyrkogårdar i Stockholms närhet. Inte heller det något påbud från den statliga evangelisk-lutherska kyrkan utan en direktimport från katolikernas Europa och deras sätt att minnas sina döda.
 Det kom till Sverige via italienska arbetare som jobbade på Gustavsbergs porslinsfabrik för cirka 100 år sedan, säger komminister Catharina Segerbank, komminister i Limhamns församling i Malmö. Hon har forskat i hur olika kyrkors bruk och traditioner överförs.
Och detta med tända ljus i både kyrkliga och andra sammanhang är något som såväl kristet troende som sekulariserade svenskar mer än gärna tagit till sig utan den seglivade rädslan för papistiska påfund.
Våra ljussmyckade begravningsplatser runt alla helgons dag är det mest synbara beviset på det. Och egentligen helt logiskt: Katolska ljus på en från början rent katolsk helgdag.

Mer läsning

Annons