Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Allting är enkelt när man kan det

/

Annons

”Vi bjuder på glass och mycket mer” står det så lockande i ett mailerbjudande från SJ. Morsning! Jag är inte intresserad av glass för tillfället. Jag vill bara ha hjälp att köpa en simpel tågbiljett. Varför ska det vara så svårt!

Nu har jag suttit i flera timmar, ja det känns som det i alla fall, framför datorn och försökt få till det. Tålamod är väl inte min starkaste sida. Jag blir bara tvärförbannad (förlåt språket) över hur samhället monterar ner all service och krånglar till tillvaron för oss äldre. Förut köpte jag mina biljetter på Centralstationen, men nu har de stängt den butiken. I stället sitter det en lapp på väggen med uppmaningen att gå in på www-etc, ja, ni vet. Men alla vet inte, eller har inte den möjligheten eller förstår inte hur.

Jag har tjatat om det här tidigare, men vem bryr sig väl om en gammal tant som gnäller. Jag vet att jag inte är ensam om att gnälla i det här sammanhanget. Nu har jag alltså suttit några timmar (!) framför datorn och får hela tiden bakläxa, något tekniskt fel, något jag har glömt, lösenord, vaddå lösenord, och jag börjar om och börjar om, och blodtrycket stiger och jag svär ve och förbannelse över sakernas tillstånd och min okunnighet och hjälplöshet. Hatar att känna mig hjälplös. ”Vi ska klara av det både gammal och ung om vi enas och spottar i händerna” sjöng Martin Ljung för länge sedan. Och jag vill klara av det för jag vill inte be barnen om hjälp. Jag beklagar mig för några väninnor och får medhåll, och vi skrattar och det känns väldigt skönt. Tillsammans med likasinnade i samma ålder kan vi ondgöra oss över gemensamma bekymmer och krämpor och ouppfostrade barnbarn och otillgängligheten inom sjukvården, ja, listan kan göras lång.

Det är inte skönt att bli gammal. Kroppen lyder inte, man vinglar omkring som vore man berusad. Man blir långsam och fumlig, hör illa, ser illa och luktar illa (i värsta fall). Det är så svårt att acceptera. Det svåraste är kanske att man blir lite satt på undantag tillsammans med den yngre generationen, men så har det kanske alltid varit. Man räknas inte längre.

Nu har jag fått hjälp av en gullig tjej på en resebyrå, men även hon hade vissa problem. Det kostade ju, men det var det värt. Nu har jag i alla fall min biljett. För motsvarande pris hade jag kunnat flyga långt ut i Europa enligt reklamen som jag får på mailen med jämna mellanrum. Den där glassen och erbjudande om femtio procent billigare i första klass och billiga resor för 195 kr kan man se sig om i stjärnorna efter. Det är lika utopiskt som att locka med en trisslott för att bli miljonär. Jag förstår inte hur de bär sig åt som påstår sig åka till Skåne för en spottstyver, medan vi fattigpensionärer måste punga ut stora slantar för en resa till västkusten – enkel. Jag ska ju hem igen också. Den dagen den sorgen.

Hoppas jag kan få hjälp med en sista-minuten-biljett i utbyte mot en glass!

Lisa Lindström

Mer läsning

Annons