Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Älskat hav fortfarande avskytt

/
  • Ian Wangmnang förlorade en dotter och två barnbarn för tio år sedan. Just i det här öppna lilla byhuset gjordes de tre döda i ordning inför den traditionella buddhistiska kremeringen.

Det älskade havet vände sig mot dem. På sådan död reagerar var och en på sitt sätt.
Strandförsäljerskan Jiamit Wangmnang har skytt vattnet i tio år nu.
Fiskaren Thaweep Saihui är fortfarande ute på vågorna varje dag.

Annons

Morgonen den 26 december 2004 förändrade allt för den nu 53-åriga Jiamit Wangmnang. Den första vågen drog in när hon höll på att öppna sin strandrestaurang i Natai en knapp mil norr om Phuket. Hon sprang inåt land och räddade sig.

På stranden bredvid var hennes syster och syskonbarn sysselsatta vid sin servering. De var inte lika snabba i väg.

Den andra vågen knäckte de spensliga byggnaderna. Den tredje slet med sig människorna.

Systern Urai Wangmnang blev 38 år, systerdottern Kanyarat 16 år och brorsonen Anuphong 18 år.

– När någon nämner det där ordet ("tsunamin") tänker jag på mina döda släktingar, säger Jiamit Wangmnang och håller ömt ett inramat foto på Kanyarat.

Hennes mamma och bror sitter bredvid i det lilla huset utan väggar i byn ett par kilometer inåt land. Just på detta golv gjordes de tre liken i ordning inför den traditionella buddhistiska kremeringen.

Jiamit Wangmnang, som dittills tillbringat hela sitt liv vid Andamansjön, har knappt återsett havet sedan katastrofen.

– På tio år har jag varit vid stranden två gånger. Det är för mycket känslor i mig, säger hon och ögonen skvallrar om plågsamma minnen.

– Jag känner mig inte som vän med havet längre. Det är farligt.

Med restaurangen utplånad var det bara att börja om. Efter tid som anställd driver hon nu en egen frukt- och grönsaksförsäljning – på behörigt avstånd från vattnet.

Flera hundra bybor letade efter dem som försvann från Natais stränder. Brodern Prasith Wangmnang fann de döda släktingarna sent samma kväll i en skogsdunge nästan en kilometer från stranden.

– Kanyarat satt lutad mot ett träd. Hon var fortfarande varm men hade ingen puls, berättar han och pekar ut över den numera träskartade platsen.

De två andra låg i närheten täckta av avbrutna grenar och annat bråte. Ingen av de tre kunde simma.

Som troende buddhist är reinkarnation (återfödelse) ett levande begrepp för Prasith Wangmnang.

– Livet kommer och går, säger han i en ofta använd fras när thailändare i dag talar om tsunamin.

Vågorna slog hårdast mot provinsen Phang Nga. Och allra värst mot fiskarbyn Baan Nam Khem norr om turistorten Khao Lak där så många svenskar dog.

Över tusen hus förstördes i byn och över 500 miste livet. Praktiskt taget alla envåningshus, mestadels byggda i tunt trä, mosades när vattnet dånade in i princip uppifrån.

Ett av ytterst få boningshus som klarade flodvågen tillhör fiskaren Thaweep Saihui, 57 år. Hans stora tvåvåningshus är ovanligt välbyggt med rejäla betongfundament i grunden.

– Dit upp gick vågen, säger han och pekar ovanför övervåningens fönster, kanske sex meter upp.

Den dagen miste han 14 båtar och drogs själv in långt över land. Som god simmare klarade han sig. Men hur hade det gått för hustrun och de 15 släktingar han nyligen övertalat att flytta till Baan Nam Khem för att livnära sig?

Borta.

Varenda en av dem.

– Det är mycket tungt för mig, jag känner mig skyldig, säger Thaweep Saihui som under hela vårt samtal trummar med vänsterhandens fingrar mot bordet.

Vad han förstått packade de 16 i huset in sig i bilar för att försöka fly undan. Men vattnet hann ikapp. Inga hela kroppar återfanns.

– Jag letade efter min fru i ett år, säger Thaweep Saihui vars två söner tack och lov studerade på andra orter.

Till slut kom beskedet att hennes DNA påträffats. Vad det var hade han då ingen aning om. För honom lever hon hur som helst fortfarande kvar någonstans till havs.

– Det sägs att det spökar mycket här efter tsunamin, men jag skulle vara den förste att märka det för jag är ute på havet hela tiden, säger han med ett glädjelöst leende.

I två år levde han ensam kvar i sitt förr så livfulla hus. Nu är han omgift och har sadlat om till lokalpolitiker. Han brinner för att hjälpa folk som hamnat i kläm med överheten. Efter dessa tio år är hans slutsats att thailändska myndigheter hanterat tsunamiföljderna illa.

– Ja, svarar han med en ettrig fingervirvel, detta är ett sätt för mig att bearbeta sorgen, men också för att jag vill skapa mer rättvisa i samhället.

Mer läsning

Annons