Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Är det alltid SJ:s fel?

Annons

Personen som SJ placerat bredvid mig den här resan kliver på någon station efter mig. Hon har fönsterplats, jag sitter närmast gången, så jag reser mig upp.

När hon försöker baxa in en resväska till sin plats erbjuder jag mig att lyfta upp den på hyllan i stället. Det vill hon inte, utan försöker ett tag till. Det kommer inte att gå. Och om det skulle gå, om hon skulle lyckas få in väskan till sin fönsterplats så skulle hon inte ha någonstans att ha benen.

Till slut får jag ändå lyfta upp resväskan och kvinnan går in till sin stol där hon blir stående med lite pappersbestyr. Biljetter och sånt förmodar jag. Jag sätter mig.

Efter någon minut börjar det bli dags för henne att ta av sig jackan. Då välter hon kaffekoppen som står i dryckeshållaren framför mig så att kaffe forsar över mitt bord och allt jag har på det. Det kan förstås hända vem som helst. Men det är nu det blir intressant.

Kvinnan säger inte förlåt, hon frågar inte hur det gick, hon säger inte ens "oj" eller "hoppsan". När kaffet droppar från min dator, över mina byxor och ner på mina skor och en man på andra sidan gången rycker ut och hämtar papper, då utbrister hon i stället: "Så går det när det är trångt!"

Läs också: Ett glas tallbarrsvatten, tack!

Läs också: Vår tids rädsla för närhet

Kvinnan väljer alltså i den här situationen att lägga skulden på utformningen av SJ:s vagnar. Jag står i den mörka kaffefläcken på heltäckningsmattan och kommer inte på någonting alls att säga. Jag torkar av dator och kläder så gott det går, tackar mannen som kommit med papper och ska precis sätta mig igen när kvinnan tittar uppfordrande på mig, börjar resa sig och säger: "Jag ska på toaletten."

Här någonstans slutar jag fungera och går bara därifrån. Efter en stund i utrymmet vid dörrarna, och efter att jag försäkrat mig om att kvinnan är tillbaka på sin plats efter toalettbesöket, återvänder jag.

När vi ett par timmar senare kommer till mitt stopp, kvinnan bredvid ska resa vidare och sitter lugnt kvar på sin plats, söker hon min uppmärksamhet. Nu kommer det, tänker jag. En ursäkt, ett "hoppas det gick bra", någonting. "Kan du ta ner min väska innan du går", säger hon.

Håkan Norberg

Håkan skriver och filmar. Ibland för att han måste, ofta för att han vill.

Mer läsning

Annons