Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Är det duktigt att bränna ut sig?

/

Annons

Det är svårt att undgå att vi lever i ett samhälle där vi ÄR våra prestationer. Vi är det vi jobbar med och kanske allra helst vår utbildning. Vi är våra barn och den där långresan till Asien, pengarna på banken och antalet träningspass i veckan. Det är ganska sorgligt kan jag tycka, för jag anser mig vara så mycket mer än mina prestationer. Jag är böckerna jag läser, allt som jag skriver, min syn på livet, på kärleken och vad som händer när man dör. Jag är musiken i mina lurar, mina känslor, min omtanke, mitt eldiga humör och bristen på förmågan att kunna vänta. Jag är också övertänkandet, allt jag drömmer om, sådant jag är rädd för, mitt ofrivilligt lockiga hår och morgonkaffet som jag dricker i sängen varje morgon. Med andra ord mycket mer än det som samhället tycker att jag ska spegla.

I ett sådant samhälle har vi hand i hand med prestationshetsen utvecklat ett duktighetssyndrom – behovet av att vara duktig, i allt. Politiskt korrekt, rättad i ledet och prestationshysterisk. Sådär ja, blanda till en smet och stöp i en form. Duktig är ett ord som ger mig sura uppstötningar, för i nästan alla fall är det aldrig alltid duktigt att vara duktig. Dessutom är det en definitionsfråga. Hur som, i ett prestationssamhälle är den duktige alla gånger arbetsnarkoman, det slår nämligen aldrig fel att den som jobbar jämt, tjänar duktighetspoäng. Och så förkläder man det sjuka i att alltid jobba och vara jobbet tillgänglig och livet otillgänglig genom att hävda att den duktige verkligen har hjärta för det. Hen brinner för det här säger man som att brand inte är förenat med livsfara. 

Så växer man upp i prestationssamhället och indoktrineras duktigt i att jobba övertid, samtidigt som man duktigt intalar sig själv att det i sin tur, ska ge en mer tid. Men det är som att shoppa på rea och tro att man sparar pengar. En liten peng spenderad är ändå en mer än ingen peng spenderad, sammalunda med tid. 

Och förvisso är det väl fantastiskt om man brinner för sitt arbete, om man får älskar det man gör och går in med hela hjärtat i det. Men att brinna för det man gör, behöver inte innebära att man alltid måste brinna. Det behöver inte innebära att man är den som kommer först på morgonen och går sist på kvällen. Att ha hjärta i sitt arbete är också att se till att man lever kvalitativt och således kan göra sitt jobb kvalitativt. Att ha hjärta i sitt arbete är också att tänka långsiktigt och att ha perspektiv.

Och sanningen är den, att ingen kommer att tacka dig när du bränt ut dig. Ingen kommer säga vad duktig du var som körde hundra procent käpprätt in i väggen. Och vet, att det är bara de som brinner som kan brännas ut. 

Deniz Fryksell

Har sagt förut och säger igen, att leva sitt liv utifrån samhällets form är att bli berövad på friheten att vara den man är.

Tidigare krönikor:

Är det så konstigt att man vill isolera sig från mänskligheten?

Snipp snapp snut, så var smekmånaden slut

Varför är det socialt accepterat att begå brott bakom ratten?

Låt den utan synd kasta första stenen

Mer läsning

Annons