Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Är det så konstigt att man vill isolera sig från mänskligheten?

/

Annons

Om det är något jag fått förstått för mig under de lite drygt tre åren som jag bott i Stockholm så är det att det här vistas mycket människor. Och delvis är det en del av charmen och varför jag valt att bo här, men jag skulle ljuga om jag sa att jag inte blev lite mätt på det emellanåt. Jag bor dessutom i innerstaden, alltså mitt i smeten bland kreti och pleti och Skarsgård och Ismail. Om jag öppnar mitt sovrumsfönster en sommarnatt så har jag en nattklubb i sovrummet. Till saken hör, att jag inte sällan får försvara och rättfärdiga mina något osociala och pensionärsliknande helgaktiviteter som varken innefattar pepparshots, efterfest och fem-i-tre-ragg, eller ambitiösa besök till Ikea eller andra ändlöst labyrintliknande gallerior. Och mitt behov att på veckobasis ducka mänskligheten beror inte på att jag inte tycker om människor, för det gör jag, bara inte i mass-pluralt format.

Det tycks nämligen vara så att människor i mass-pluralt format liksom tappar all form av så kallat common sense, något som förbryllar mig eftersom att vi svennar vanligtvis blir bajsnödiga av att inte följa regler, med undantaget när vi befinner oss i folksamlingar, där vi blir fullkomligt sinnesrubbade. Vi trängs och knuffas och högerregeln och väjningsplikten är ett minne blott, den som tvekar är den som väjer och väl tillbaka vid bordet har man spillt ut halva bärsen efter den terrängliknande vägen från baren. Är det egentligen så konstigt att man bara vill isolera sig från mänskligheten mellan fredag 17.00 och måndag 08.00?

Stockholm är som en metafor av en kollision av alla sorters människor, där T-centralen är som ett slags Mecka. Ett ställe som jag i regel undviker, men så kommer dagen, en dag i förra veckan, då jag måste dit för att jag ska med ett tåg. Ska bara köpa en smörgås och tänker naivt optimistiskt att det borde kunna gå smidigt ändå. Likt förbannat står jag där med pulsen bultande ut ur halsen i en kö, omringad av stressade köare och det är djävligt oklart var kön börjar. Vid det här laget har jag redan blivit knuffad, puffad och nästan rånad, jag är sådär lagom förbannad och svetten börjar pärla sig på överläppen. Beställer en vanlig ostfralla, inget djävla tjafs, av en nonchalant personal som inte ens är torr bakom öronen men ledigt kan kräva 49 spänn för en simpel ostfralla. Tänker att det var bättre förr och får god lust att fråga vad som ingår, en lina kokain? En påse saffran? En liten skalpmassage? Får sedan min smörgås, en fralla med, hör här, BARA ost. Ingen liten gurksnutt, inget litet svettigt salladsblad, ingenting, bara ost, för det var ju det jag beställde, menar glinet i kassan. De har inte några grönsaker eller något annat som man normalt kan tänka sig finns på en macka, allra helst om den kostar 49 djävla kronor. 

Nej vet ni vad, det är inte så konstigt att man när fredagen kommer går och köper glass som räcker till nästa sekel, stänger in sig i lägenheten och plöjer serier och skitfilmer och äter glass till man nästan fryser ihjäl.

Deniz Fryksell

Tänker att det kanske är så att man kan ta norrlänningen från Norrland men inte Norrland från norrlänningen.

Tidigare krönikor:

Snipp snapp snut, så var smekmånaden slut

Varför är det socialt accepterat att begå brott bakom ratten?

Låt den utan synd kasta första stenen

Säg inte att barn är meningen med livet

Mer läsning

Annons