Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Åsa Jinder: Objektifiering är alltid objektifiering – oberoende storlek på kroppen

Annons

Det florerar en hel del halvnakna kroppsbilder på sociala medier. Somliga burna av djupt allvar, andra av det skämtsammare slaget. Det var efter en sån bild, en väldigt humoristisk sådan som jag gillat, som det plötsligt slog mig.

Det är ju för bövelen ingen skillnad.

Det är exponerade kvinnokroppar överallt och hela tiden. Det är vad det är.

Kvinnokroppar som skall betraktas, som det skall svärmas över. Som skall godkännas och gillas. Som de är. Utan filter.

Kroppar som vi skall tycka om fast de är tjocka. För att de duger ändå. För att de gills och räknas. Får finnas. Är lika fina. Lika bra. Är vackra och fria. Minsann. Kroppar som vi skall gilla. Efter att ha betraktat dem.

Betraktat dem och konstaterat att de är större än rådande norm, ja rent av tjocka. Men så fina ändå! Alltid denna norm och alltid skall dessa kvinnokroppar ställas emot den. Aldrig får en kropp stå för sig själv, utan förklaring eller ursäkt, utan kamp eller uttalat mod. Aldrig får den bara vara, i sitt själv, alldeles utan hjälp att betraktas.

Alltid denna kroppsfixering, dold under en agenda som ser ut att vara god men som är av samma kött och blod som alla andra agendor. Kropp skall betraktas.

Kvinnokropp skall betraktas och beaktas. Den skall beundras och detta trots allt som gör den till en kropp.

Vi skall tycka om den trots. Vi skall alla tycka illa om kroppshetsen. Vi skall ogilla fixeringen vid våra kroppar. Därför visar vi dem.

Vi visar dem för att vi står för att magen hänger efter tre burna barn, att brösten hänger efter tre ammande barn. Vi kräver att alla tycker att vi är ok. Vi ber inte om ursäkt, vi struntar i att vi inte passar in. Vi gör tokiga saker för vi är sköna och vi bryr oss inte.

Fast det är det enda vi gör. Bryr oss om våra kroppar.

Jag tänkte att det är bra till en början, ja till och med modigt. Men sedan skämdes jag. Det är inte modigt att vara kvinna. Det är att vara människa.

Ingen skall behöva be om ursäkt. Ingen skall heller behöva gilla en tjock kropp. Eller smal. Vi skall inte ställa ut våra kroppar till allmän betraktelse. Vi måste inte gilla. Vi måste vänja oss av med den grejen. Vi måste kunna finnas utan att ständigt betraktas. Bedömas.

Om vi själva underblåser objektifieringen av kvinnokroppen, vem skall då kunna kräva att den upphör. Om vi själva bedömer kropp efter form, vem skall då ge kommande generationer fri.

Det florerar en hel del kroppsbilder på sociala medier. Jag tycker inte att det är kroppen som är intressant hos en människa. Objektifiering som objektifiering. Det är inte härligt alls om du frågar mig.

Tidigare krönikor:

När kvinnor blir förtrollade och åter fri i sin kropp

Ta inte mina år och insikter från mig

Den människa de kom till jorden för att vara

Åsa Jinder

Riksspelman, författare och hundägare.

Mer läsning

Annons