Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Att förlora en förälder

Att mista en förälder sätter spår, även hos dem som är så små att de inte förstår när det sker. I den nya antologin \"Du är hos mig ändå\" berättar barn och tonåringar om hur det kändes när mamma eller pappa dog och hur det är att leva vidare - ensam.

Annons
Den förödande jordbävningskatastrofen i Asien kommer att sätta många avtryck framöver - även i den svenska befolkningsstatistiken. Trots att inga siffror är klara har man redan konstaterat att barnadödligheten i Sverige kommer att mångdubblas under 2004 jämfört med året innan.
Men det är också många barn som har blivit utan föräldrar. Ingen har väl missat rapporterna om barn som fick sätta sig ensamma på flyget hem från Thailand.
Nästan kusligt aktuellt är därför temat på översättaren och journalisten Suzanne Sjöqvists bok \"Du är hos mig ändå\" (Wahlström & Widstrand) som kom ut nu i dagarna. Inom bokens pärmar ryms nästan 30 berättelser från barn i alla åldrar där de själva öppet berättar om hur det var att mista sin mamma eller pappa.
- Vi fick bara ha varandra i två veckor. Hann inte riktigt vara hennes dotter, citerade skådespelaren Stina Ekblad ur boken när den presenterades i Storkyrkan i Stockholm.
Prästen Kristina Ljunggren vars egna barn miste sin pappa när de var tio och tolv år påminde om att nio-tio barn mister en förälder varje dag i Sverige.
Suzanne Sjöqvist tillhör själv samma skara som barnen i boken. Hon förlorade sin pappa när hon var liten. Och hennes egna barn förlorade sin pappa när de var elva, tolv och 15 år gamla.
Berättelserna i boken är gripande - och mycket olika. Flera har mist sina föräldrar i cancer, några i självmord, någon i en bilolycka, en annan i ett inbördeskrig och andra för att pappan mördade mamman. Men gemensamt är sorgen, att tvingas fortsätta att växa upp och stöta på problem utan förälderns axel kvar att luta sig mot. Och sorgen över allt det man inte hann med.
\"Jag känner mig ibland väldigt ledsen över att och pappa och jag aldrig fick göra det vi pratat om\", skriver Rikard som var 13 år när hans pappa dog.
- Det här var berättelser som jag hade behövt när jag var yngre och min pappa dog när jag var tio år och ensammast i världen, säger Suzanne Sjöqvist.
- Det hade varit en hjälp att veta att det fanns så många syskon i sorgen.
Det starkaste hon själv fick ut av bokens berättelser var hur otroligt mogna, starka och öppna alla medverkande var.
- Det är ju så. Om man mister någon så hoppar man upp ett par åldrar.
Men den här mognaden är inte bara positiv. Suzanne Sjöqvist rekommenderar därför personer i barnens närhet att se till att uppmuntra barnsligheten och inte låta något av syskonen bli som ett nytt familjeöverhuvud som ska ta hand om resten av familjen. Det är tydligt i barnens berättelser att det ofta blir så. Av dem som berättar är det många som nämner de äldre syskonen som den nya fasta punkten i livet. Jennifer som var tolv år när hon miste sin mamma skriver: \"Min äldste bror är den viktigaste personen för mig. Jag kommer alltid att se honom som en \"pappa\" för det var han ju under fem år av mitt liv.\"
Många vittnar också om hur svårt omgivningen kan ha att ta sorg. 16-åriga Fredrik, som miste sin pappa när han var 13, berättar att många grannar bytte trottoar när de såg honom eller någon ur familjen komma: \"De var visst rädda för sorgen\".
Suzanne Sjöqvist tror att vi håller på att bli bättre på att tala om sorg även i Sverige.
- Det som har hänt nu nyligen har nog gjort att vi börjat tala om sorgen med varandra.
Något annat gemensamt för berättelserna är att flera av barnen tycker att det var bra att de fick se föräldern som död, annars skulle de kanske ha trott att mamman eller pappan snart skulle dyka upp igen.
\"Jag skulle nog bli arg när jag blev vuxen om jag inte fått se mamma och vara hos henne när hon var död. Det var inte läskigt, jag lovar. Även om man blev extraledsen då var det värt det\", skriver Pontus som var elva år när han miste sin mamma.
- Jag tror att många inte förstår hur mycket barn vill vara med. De behöver veta allt, få vara med om allt som händer. Även om verkligheten är hård så är det bättre att barnet får ärliga svar än en liten lögn som man tror ska skona. Dessutom är det många som känner att det är väldigt viktigt att verkligen få ta farväl.
Lina Kalmteg


-
Fak

Mer läsning

Annons