Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Äventyr för 2:95 inklusive oms

/

Annons

Eder krönikör mötte dem vid kiosken hemma i Sallyhill: Nick Carter, Mike Hammer, OSS 117, den råbarkade rånaren Parker – äventyren var mina för 2:95 inklusive oms, inte moms.

Manhattan, Jaguarböckerna och inte minst Kometdeckaren, den sistnämnda bokserien med ekivok bilaga med rosa sidor, en bonus som förgyllde sena pojkrumsnätter. Det var de här böckerna många av oss mer brådmogna – och nu möjligen övermogna – läste i skarven mellan indian och cowboys-lekar och moppeåldern. Vi pratar sent 1960-tal, tidigt 70-tal. 

Läs kioskdeckarna i dag – de går att hitta på loppisar – och ruska tvivlande på skallen åt bristfälliga karaktärsteckningar, logiska luckor i handlingen, Kalle Anka-förenklade situationer och inte sällan en minst sagt tveksam kvinnosyn. Men det var inget som bekymrade en 13–14-årig grabb. 

Minns Nick Carter, amerikansk spion, som hade en Luger han kallade Wilhelmina, en 400-årig italiensk stilett med pärlhandtag kallad Hugo och – dinglande mellan benen som en tredje pungkula – en rund liten gasbomb med smeknamnet Pierre. Gasbomben till trots var Nick Carter väldigt populär bland representanter för det motsatta könet. 

Glöm inte Mickey Spillane. Hans hjälte Mike Hammer drog fram längs gatorna i New York, helst i piskande regn, eftersom "regnet sköljde bort slöddret från trottoarerna" och gav honom utrymme att gå med uppvänt ansikte, maniskt driven av lika delar ursinne, Four Roses whisky och en känsla av att vara Guds ställföreträdare på jorden med en Colt 45 Automatic av 1911 års modell som domedagsvapen. 

Andra fiktiva "hjältar" i kioskdeckarvärlden kunde vara hänsynslösa, penningdesperata begbil-handlare eller allmänna mardröms-Bogarts. Damerna var fatala och snyggare än Lauren Bacall men hade hjärnor funktionsmässigt kusligt lika mekanismen i en spelmaskin på Casino Cosmopol. Det svävade lite av den tyske filosofen Nietzsche över alltihop: Allting som inte dödar dig, gör dig starkare.

En del kioskboksförfattare levde liv som tagna ur deras egna romaner. Ta Jim Thompson – kultförklarad tio år efter sin död 1977 – som fick sitt första magsår som 16-årig hisspojke på ett hotell i Lincoln, Nebraska, där han drygande ut inkomsterna genom att under den rådande förbudstiden på 1920-talet sälja svartsprit och även gjorde inhopp som hallick.

Föga anade undertecknad att han själv skulle komma att skriva thrillers, låt vara påkostat inbundna och först i senare upplagor pocket, bland annat för B. Wahlströms förlag som var rikligt representerat i bokstället med kiosklitteratur. Men man ska alltid förvänta sig det oväntade, aldrig det väntade.

Fråga Nick Carter.

Christer Nygren

Tidigare krönikor:

Lycka var att få åka sopbil

Kaffe? Nä, kameraövervaka Navet

En riktigt his(s)nande upplevelse

Acht-Acht är en kanongod glass

Mer läsning

Annons