Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Belönades av Thailands kung

/

”Det var makabert att sitta och räkna på hur många lik som fick plats i en kylcontainer”.
Jonny och Marianne Axelsson från Haverö var två av volontärarbetarna vid Tsunamikatastrofen i Thailand för tio år sedan.

Annons

På annandag jul satt Jonny och Marianne Axelsson från Haverö i vanlig ordning för att äta frukost i lägenheten på 15 våningen i Bankok. Plötsligt ser Jonny hur vattnet börjar röra på sig i pool­en och det börjar gå vågor. Under två minuter gungade det i lägenheten för att sedan bli helt stilla igen.

Vad de inte visste då var att en enorm tsunami var på väg in mot land i Phuket.

– Vi skulle iväg på en golf-runda den här dagen och innan vi for så kollade jag på tv om det fanns någon information om jordbävning, men jag hittade inget så vi stack och golfade.

På eftermiddagen började telefonerna att ringa. Oroliga vänner från Sverige hade hört om en stor våg som kommit in i Phuket.

Se också: Jessica Falk: "Musiken har varit min medicin"

– Först på kvällen såg vi ett inslag på nyheterna, säger Jonny som då inte förstod omfattningen.

Två dagar senare påbörjade de ett hjälparbete som skulle komma att sätta djupa spår.

– På måndagen var prioriteten för mig att kolla var alla ABB-anställda befann sig. Jag hade 700 anställda under mig, berättar Jonny som då var Thailandschef för ABB.

Marianne begav sig till ambassaden i Bangkok för att hjälpa till där.

– Jag tog emot telefonsamtal från oroliga människor som saknade sina anhöriga.

Läs också: Tsunamin var starten på månader av intensivt arbete för polisen i Sundsvall

På grund av alla materiella skador och överbelastade telefonledningar var det svårt att komma fram på telefon de första dagarna efter tsunamin.

– Under tisdagen lyckades vi få kontakt med bekanta som bor i Phuket och de bad oss att komma ner, det behövdes hjälp. Så onsdag morgon åkte vi ut tidigt till flygplatsen för att flyga ner, säger Jonny.

I Phuket hade thailändarna ordnat ett hjälpcenter på en fotbollsplan och dit begav sig Jonny och Marianne för att se om de kunde hjälpa till.

Jonny lämnade sitt telefonnummer vid hjälpcentret och begav sig till det provisoriska konsulatet på ett hotell i närheten.

Efter bara tio minuter ringer telefonen. Det är en pappa som ringer och ber om hjälp. Han berättar att han i baksätet på sin bil har sina två pojkar, döda, och undrar vad han ska göra med dem.

– Jag visste ju inte vad vi skulle göra, men pappan sa att han var inne på att köpa en frys för att lägga barnen i, berättar Jonny och blickar ut genom köksfönstret och tar en paus innan han fortsätter att berätta.

– Normalt tar man inte in döda på sjukhusen, men jag lyckades få tag i ett sjukhus som kunde ta emot barnen, berättar Jonny och har svårt att hålla tårarna tillbaka.

Det tuffa arbetet hade bara börjat. Många människor som kom till centret var i fullständig chock.

– Man slets mellan att göra listor över saknade och hjälpa människor att hitta sina anhöriga. Efter några dygn började jag bara gråta, inte över alla döda utan mer över glädjen att kunna hjälpa människor, säger Jonny.

När thailändska regeringen gick ut med att de måste börja bränna alla kroppar innan sjukdomar började spridas, blev det smått panik.

– Jag fick ett samtal från ambassadören Jonas Hafström som hade pratat med statsminister Göran Persson. Han berättade att han fått ett meddelande från thailändska regeringen att de skulle börja kremera alla döda.

– Vi måste göra något, kan du fixa något för att stoppa det, frågade Jonas. Jag visste inte vad jag skulle göra, men lovade att fixa något.

Jonny, som även var ordförande i svenska handelskammaren då, kände mycket folk i ledande ställning på bolagen och bland dem vd:n för fraktföretaget Maersk.

– Maersk har ju kylfartyg, så min första tanke var att få hit ett kylfartyg, fanns det något sådant på havet här i närheten. Så jag ringde vd:n och frågade, säger Jonny.

Svaret blev nej, men i ställ­et kunde man ordna kylcontainrar.

– Jag köpte in 15 containers för ABB:s räkning och ställde som motkrav att Maersk skulle skänka containrars och även be kompisar på andra fraktbolag att skänka containrar och det gjorde de. Det var makabert att jobba med, att sitta och räkna på hur många lik man kunde få in i en container, säger Jonny.

Efter fem dagar av väldigt hårt arbete, både fysiskt och psykiskt påfrestande,kunde Jonny och Marianne bege sig till hemmet i Bangkok.

– Vi var så fruktansvärt arga på svenska myndigheter och UD som inte fattade vidden av katastrofen, säger Jonny och syftar på den ignorans som de visade i ett första skede.

Tre veckor efter katastrofen fick de svenska volontärarbetarna ett officiellt tack från svenska myndigheter då Göran Persson kom för att visa sin uppskattning. Senare kom även Sveriges kung Carl XVI Gustaf och drottning Silvia till Thailand för att tacka.

Men störst var nog ändå utmärkelsen som Jonny fick av Thailands kung.

– Han är näst intill en Gud. Jag fick ett certifikat och ett mycket vackert smycke, säger Jonny och visar upp det vackra halsbandet.

Jonny och Marianne Axelsson från Säter i Haverö, minns mycket väl tsunamin för tio år sedan. De båda jobbade hårt med räddningsarbetet nere i Phuket.

Mer läsning

Annons