Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Beroendegenen kan drabba vem som helst

Annons

1991 debuterade jag på Albert Bonniers förlag med en lyriksamling, ”Bli min mamma igen”.

Mitt i arbetet berättade jag för min skivbolagschef att det skulle komma ut en lyriksamling senare under hösten.

När skivbolagschefen frågat vad den handlade om och jag svarat, sa han:

– Det där kan du inte ge ut. Den där boken kommer att sabba hela din karriär.

– Varför då?

– Du anses vara framgångsrik kompositör och musiker nu, Åsa. Med den boken blir du bara ett ansikte för alla alkisbarn. Och det kommer att kosta.

Min skivbolagschef är en man jag hade djupt förtroende för i alla avseenden, men när han sa detta ställde jag mig frågande. Inte till sanningshalten i det han sa, utan till slutsatsen han drog.

Om det nu var så att det var så skamligt och tabubelagt att vara barn till en alkoholist, var det då inte en poäng med att någon som var framgångsrik gick ut och berättade om det?

Min skivbolagschef tyckte att min historia skulle sopas under mattan. Att den var något jag borde skämmas för och dölja. Jag tyckte inte att jag hade något att vare sig skämmas för eller dölja så jag gav ut lyriksamlingen.

Ett av de första mediala sammanhangen var nyhetsprogrammet ”Aktuellt”, tillsammans med en tjej som hade liknande erfarenheter. Hon filmades i motljus.

– Jag orkar inte med människors dömande.

Jag tänkte mycket på henne när jag föreläste om att vara ett vuxet barn till en alkoholist.

Jag tänkte mycket på henne när jag möttes av en enorm tacksamhetsvåg, hundratals berättelser i brevform och i möten med människor med samma erfarenheter som jag.

Jag tänkte att min uppgift var att göra det möjligt för henne att berätta. Jag föreläser fortfarande, kunskapen kring beroendesjukdomar är dessvärre inte vad den borde vara, ännu.

Det finns nämligen ingen skam. Varken hos den som bär en beroendesjukdom, eller hos anhöriga. Det är människor som du och jag som råkar bära en beroendegen, det är människor som du och jag som går genom livet med en oerhörd börda, i en enorm kamp.

En kamp för en livsfrihet som många tar för given. Den livsfrihet som gör att människor kan ägna sig åt att leva i stället för att överleva.

Visst, vi anhöriga blir beskurna denna livsfrihet, men det finns ingen skuld. Ingen rår för en beroendesjukdom. Ingen rår för ett band till en annan människa. Det finns ingen skam.

Jag är glad att jag skrev boken, det är en av de bästa saker jag gjort.

Skivbolagschefen fick anledning att ta tillbaka sin uppfattning, tjejen i motljus som jag intervjuades med skrev några år senare till mig att hon vågat berätta.

Det skall inte vara så svårt. Det är allas vårt ansvar.

Ta ditt. Döm inte.

Mer läsning

Annons