Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Bettstyrka ger utdöda rovdjur liv

Utdöda djurs beteenden kan ofta vara näst intill omöjliga att utröna. De fossila benen ger oss bara aningar om hur djuren fungerade i verkligheten.
Ibland kan dock problemen övervinnas. Genom att mäta bettstyrkan hos olika rovdjur har forskare nu avslöjat både jakttekniken och bytesvalet hos flera av de utdöda arterna.

Annons
Studien har utförts av en grupp biologer under ledning av den australiske forskaren Stephen Wroe vid University of Sydney. Resultaten, som publiceras i den vetenskapliga tidskriften Proceedings of the Royal Society, är både överraskande och fascinerande.
Bettstyrka kan mätas på flera olika sätt. Wroe och hans kollegor valde att mäta kraften, uttryckt i enheten newton, längst fram i käken där hörntänderna sitter. Detta görs relativt enkelt med en speciell beräkningsmetod som tar hänsyn dels till muskelfästenas placering på käkbenen, dels till hela kraniets dimensioner. Totalt analyserades 39 arter, 31 levande och 8 utdöda.
Inte oväntat toppas listan av det nutida lejonet, med tigern inte långt därefter. Eftersom bettstyrka delvis hänger samman med ett djurs storlek var det förväntat att de två största kattdjuren skulle placera sig i täten.

Svaga björnar
Däremot hamnar inte björnarna särskilt långt upp på listan. Deras bettstyrka är lägre än vad man skulle kunna tro, med tanke på deras storlek. Förklaringen är sannolikt att de flesta björnarter är allätare snarare än verkliga rovdjur. Eftersom de sällan behöver döda stora bytesdjur för sin överlevnad är de inte beroende av någon större kraft i bettet.
Svag bettstyrka är med andra ord typiskt för arter som lever på smådjur och växter, medan kraftig bettstyrka är intimt förknippad med arter som lever på stora bytesdjur. För att undvika att skadas vid jakten måste ett lejon kunna expediera sitt byte snabbt.
Extra intressanta blir dock resultaten när man tittar på den relativa bettstyrkan, det vill säga bettstyrkan i förhållande till storleken, hos de olika arterna. Här hamnar björnarna ännu längre ned på listan. Lejon och tiger ligger fortfarande kvar på den övre halvan, men passeras nu, oväntat, av de stora flocklevande hunddjuren, vargen och den afrikanska vildhunden.

Punglejon i topp
Men hunddjuren ligger ändå inte högst upp. Där placerar sig i stället några av de australiska rovpungdjuren, exempelvis den tasmanska pungdjävulen vars relativa bettstyrka är dubbelt så kraftig som en leopards.
Ännu tydligare blir detta när man granskar siffrorna för utdöda arter. Det kraftigaste relativa bettet av alla arter på listan hade det märkliga punglejonet (Thylacoleo carnifex).
Djuret, som dog ut för bara 40 000 år sedan, var ungefär lika stor som en nutida jaguar men hade ett bett nästan lika kraftigt som ett lejon.
Å andra sidan var formen på tänderna inte lik någon nu levande arts, vilket har gjort att många forskare ställt sig frågande till hur djuret egentligen levde. Vissa har till och med tvivlat på att arten var ett rovdjur.
Enligt Wroe och hans kollegor har dock de nya resultaten undanröjt alla tvivel. Med en sådan bettstyrka måste punglejonet ha levt på stora bytesdjur.

Skärande bett
Ett annat utdött djur som forskarna granskat är sabeltandskatten Smilodon fatalis. Märkligt nog hade den, trots sina väldiga hörntänder, en relativt svag bettstyrka. Detta antyder att den inte dödade som ett nutida kattdjur, genom att bita sig fast i bytet, utan genom att utnyttja tänderna som två vassa knivar.
Det senare är en bekräftelse av hur många forskare tolkat Smilodons fysiologi. Men det bör också påpekas att Wroe och hans kollegors mätmetod ifrågasatts.
 De har bara mätt styrkan i hörntänderna. Det fungerar nog på kattdjur, men säger inte så mycket om hyenor vars bettstyrka sitter i kindtänderna. Jag tror man måste mäta hela käken för att få rättvisa resultat, säger Lars Werdelin, paleontolog på Riksmuseet i Stockholm.
Han tycker dock att resultaten för rovpungdjuren är mycket intressanta:
 Pungdjur har relativt sett en väldigt liten hjärna. Det innebär dock att det frigörs utrymme för bettmuskler. Kanske de kompenserade en usel jaktteknik med ett extra massivt bett.

Mer läsning

Annons