Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Bilder han inte får glömma

/

Annons

Kopplar i kamerasladden och låter fotografierna strömma in i datorn och vidare upp i molnet. Den där obestämbara platsen där man ska kunna hitta dem i tid och evighet. Om man kommer ihåg lösenordet, vill säga. Hur nu det ska gå med det här arvet. Men den dagen den sorgen. Jag kanske hittar dem när jag själv kliver in genom himlaporten en dag? Om jag kommer på lösenordet, vill säga.

Samtidigt som jag importerar mina digitala minnen väljer jag ut några godbitar. Eftersom döttrarna har fått sina barndomsår samlade i album måste sonen få likadana minnesböcker att fylla hyllorna med. Och fotoföretagen är ju inte svåra att hitta på nätet. De lovar leverera beställningarna inom ett par dagar.

Blicken stannar plötsligt på en bild på skärmen. Den föreställer den lätt åldrade vägvisaren jag brukar ha med mig längs skogstigar och asfalterade gator. Föräldrahunden, ni vet. Hon har aldrig krävt någon anonymitet så vi kan väl kalla henne Flingan. Eftersom hon heter så.

Egentligen borde jag beställa några bilder på Flingan också. Jag borde sammanfatta hennes liv, från att hon var valp och valdes ut till en fri och okopplad tillvaro i en liten by, fram till nu, när hon lufsar omkring i ledband med mig och mamma inne i stan. Jag borde göra det eftersom ett hundliv är så talande. Under en tioårsperiod har en liten livlig, otyglad svansviftare förvandlats till en klok och sansad, nästan försiktig, madam.

Lars Forssell skrev en dikt om det där. Den handlar om ett föl som lär sig lyda och ledas för att "för livet beredas". I texten får vi följa den lilla levnadsglada hästen ända fram till den eviga klöverängen. Dikten heter Såg du ett föl?

Men tillbaka till människovalpen nu. Det är ju han som ska få pappersbilder. Jag väljer ut några där han dribblar fram genom sommaren med rosor på kinden och bollar i blick. Och från bilresan genom Sverige när vi besökte släkten. Det är bad och bus och bullar och saft. Grimaser, glass och glada skratt.

Och jag hoppas att när han öppnar sitt album en dag ska han påminnas om hur det var att vara så där valpig, vild och viljestark. Att han ska minnas när han likt en unghäst "hoppa och skutta och gnägga och skygga och kesa och skena och sprätte med bena", som Forssell formulerar det.

För snart är både sommaren och småbarnsåren över. Det kommer en måndag och en höst och betygsjakt och jobb och han kommer att hamna i selen. Då måste han komma ihåg vem han var och kanske även ha en trotsålder kvar.

Då kan det vara fint att se tillbaka på den där soldränkta dagen vid en fiskesjö. Eller när vi susade fram i bilen med Flingan där bak och såg fölen beta på ängen. Jag vill att han ska minnas vad som är det bästa han vet.

Jag tror att lösenorden är lust och lekfullhet.

Mer läsning

Annons