Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Bland kossor och skrattande barfotabarn på landet

/

Annons

Om jag skulle bli tillfrågad i en sådan där enkät om jag hade någon idol eller förebild, skulle jag tidigare utan tvekan svarat Nelson Mandela. Han höjer sig över alla andra i fråga om moraliskt mod och för att ha uträttat något för mänskligheten.

Efter att ha lyssnat på utrikeskorrespondenterna i dagens radioprogram känns det väldigt aktuellt att tänka på alla dessa otroliga kvinnor, som med fara för sitt eget liv rapporterar hem till oss i soffan från världens alla oroliga hörn. Visst finns det många duktiga män också, men kvinnor har alltid så mycket mer de måste bevisa bara för att de är – just kvinnor.

I det här programmet hörde jag Cecilia Uddén, som tillsammans med en kvinnlig kollega (har glömt namnet) rapporterade från IS härjningar i Falluja i Irak. Även om de gör sitt jobb måste man nog vara speciellt funtad för att klara av dessa minst sagt annorlunda uppgifter. Där går det inte att klaga på arbetsplatsmiljön! Man lever med den föreställningen, fördomen, att män är modigare än kvinnor vilket ju inte går att bevisa, men pojkar/män är ofta våghalsigare än tjejer, medan kvinnor tänker efter innan de handlar?! Jag vet ju inte hur nära fronten dessa kvinnor kommer, om man nu kan tala om fronter i dagens krigföring, men jag är övertygad om att de sett och upplevt saker som vi tack och lov slipper få veta.

I förra helgens DN kunde man läsa om vårt behov av katastrofer, det vill säga ruskiga apokalyptiska framtidsskildringar om jordens undergång och liknande mysiga events på vita duken. Själv har jag inga som helst behov av att frossa i mänsklig ondska och otroliga filmiska teknikaliteter. Du behöver bara öppna en dagstidning eller titta på TV för att konstatera att man inte behöver gå på bio för att ta del av nöd och elände. Vi har det ju omkring oss på riktigt.

Somliga kallar det för verklighetsflykt att ge sig in i den virtuella världen. Men varför måste den ta sig såna våldsamma uttryck? Dessa tuffa kvinnor, Cecilia Uddén, Katja Magnusson, Ulrika Bergsten och alla de andra tycker nog knappast att konfrontationen med talibaner och andra små stygga gossar är någon verklighetsflykt. De borde få tapperhetsmedalj och Nobelpris hela högen.

Vår svenska eskapism för dagen består i att måla oss gula och blå, slå oss för bröstet och heja på en kille som är bra på att sparka boll. Då duger det bra med en invandrare!

Min verklighetsflykt, nej det var ingen flykt, det var en högst närvarande midsommarafton på landet, en riktig sörgårdsidyll bland levande kossor och skrattande barfotabarn – och alldeles nykter.

Stort tack till mitt underbara värdfolk för ännu en oförglömlig midsommarafton. Säkert en stor förebild för alla barn och barnbarn på gården. Än finns det hopp för mänskligheten.

Lisa Lindström

Tidigare krönikor:

Söderut är man sjuk, i norr är man schuk!

Kanske sådde jag några frön en gång i tiden

Finns det något vackrare än en blåsippsbacke?

Om att halka på ensamhetens bananskal

Mer läsning

Annons