Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Blåögda personer är lata och dumma i huvudet

/

Annons

Det satt två nittioåriga gubbar på en bänk på kyrkogården och pratade. När de skulle skiljas sa den ene: Hördu Kalle, är det egentligen någon idé att vi går hem?

Man behöver inte vara nittio år för att drabbas av pessimism och misströstan över sakernas tillstånd om man orkar lyfta blicken över den egna snäva horisonten. Man behöver bara öppna en tidning eller sätta på radion, och all världens elände sköljer över dig.

Jag kan inte få in i mitt huvud hur människor urskiljningslöst kan meja ner folk, kvinnor och barn, halshugga, våldta, tortera. I religionens namn säger några. Nej, det handlar om makt säger andra. Vad ska man tro? Man kan naturligtvis välja att blunda, sluta titta på tv och lyssna på nyheterna.

För sitt eget välbefinnande borde man förstås ägna sig mer åt de vardagliga små problemen med matlagning och städning eller byta kakrecept med grannen. Men jag är inte lagd åt det hållet. Jag ser tiggaren på gatan och tänker mig in i dennes situation. Det kunde varit du eller jag. Tänk att sitta där med värkande knän och stelfrusen kropp, bara se massa ben som springer förbi dig, ingen pratar med dig, någon möjligtvis kanske skäller eller spottar på dig. Hur tänker en människa i en sådan situation? Hatar han oss? Jag tror att jag skulle göra det i ett sådant förnedrande underläge. Detta gäller ju många andra också, inte minst människor med en annan hudfärg, svart hår och mörka ögon.

Det får mig att tänka på en kurs med mitt jobb – en vårdcentral – någon gång på 1990-talet. Invandringsfrågan var ganska ny då, och vi skulle lära oss lite om bemötande och vilka problem och frågor som eventuellt kunde tänkas uppstå. Det här var ju ganska länge sedan, och minnet är lite diffust, men vad som gjorde ett starkt intryck på mig var en videofilm som visade ett psykologiskt test med en grupp blåögda och brunögda människor. Först indoktrinerades gruppen med att de brunögda personerna var opålitliga och kriminella. Alla blängde på alla. Sedan fick de blåögda stå ut med att kallas lata och korkade. Jag tror vi försökte praktisera exemplet på oss själva på kursen, och det var en obehaglig känsla av stigmatisering och utpekande av varandra som icke önskvärda personer.

Den psykologiska effekten av ett sådant beteende är ganska drabbande och kan för känsliga personer säkert medföra hat och hämndlystnad. I bästa fall stämmer det till eftertanke. Tyvärr vimlar samhället av individer som känner sig utanför och utpekade för att de har fel hudfärg eller är tjocka eller inte passar in i den gängse mallen.

Vad gör vi åt det? Ett leende, ett vänligt ord kostar ingenting. Med mera hat löser vi däremot inga problem.

Mer läsning

Annons