Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Bortom acceptansen finns kanske dansen

Annons

Kan man hitta sitt jag hos någon annan än sig själv? Sånt kan jag fundera på efter alla år av jämförelser. Värst var det i tonåren. Det inre tjatet om att man inte räckte till, varken inuti eller utanpå. Sneglandet på andra och så besvikelsen över att det där långa böljande håret aldrig skulle bli mitt, inte heller den där jämna fina tandraden. Och de där vältajmade, träffsäkra skämten, de skulle aldrig komma ur min mun. Det var som om alla andra gjorde allt så mycket bättre. Tänk att vi har tid med all denna rannsakan och att jag i viss mån håller på så fortfarande. Vilken förbannelse. Vilket fåntratteri. Vilka i-världsproblem och vilket resursslöseri.

Sedan barnsben har jag speglat mig i andra. I flickan som hade längre ben, smalare midja och som hade ett öppnare sätt. Hon som gjorde trippelhopp på skridskor i hockeyrinken och fick allas beundrande blickar. Jag har mätt mig mot kvinnan som lyckades så bra med studierna och i arbetslivet. Hon som hade ett så vackert hem. Hon som alltid kom med intressanta inlägg och som säkert aldrig tvivlade på om hon dög, eftersom hon var så fullkomlig, så fulländad. Vid sidan om stod jag, förundrad och bländad. Jag har jämfört mig med den i mitt tycke bästa mamman, livskamraten, dottern, vännen och kollegan.

För några år sedan bestämde jag mig för att göra mig av med de nästan sjukligt avundsjuka tankarna, men lätt är det inte, i en värld där varenda människa skyltar med den lyckade delen av sig själv. Fast det gör ju du också, tänker de som känner mig nu. Och det gör jag ju. För trots att jag har kommit en bit i livet strömmar fortfarande en oro genom ådrorna som handlar om ifall jag duger. Jag måste bestämma mig för att den känslan ljuger.

Jag följde den kroppsfientliga debatten efter kraftfulla och glädjefyllda Stina Wollters livsbejakande instagramfilm, där hon oblygt dansade i sitt kök och sedan blev påhoppad av en annan mediepersonlighet. Den kvinnliga proffsprovokatören tyckte att Stina borde sansa sig och ta ansvar. Att hennes film legitimerar(?) övervikt. Kvinnan uttryckte att hon själv minsann lägger band på sig och kontrollerar sina kurvor. Hur vore det om vi alla legitimerade livsglädje?

Och så Stinas kontring, när allt ställdes på sin spets och man insåg allvaret och vad som, bortom ren rörelseglädje, låg bakom hennes oblyga koreografi. Stina berättade att när hennes syster dog till följd av självsvält tog hon ett beslut. Hon skulle lära sig att älska sin kropp och leva, njuta och dansa även för sin syster.

Livet är inget mästerskap där vinnaren ser ut på ett visst sätt, är stark eller svag och snabb eller långsam i tanken. Livet är du. Och jag. Och ska vi komma någonstans måste vi inse att vi alla är systrar och att livet är tolerans. Och i bästa fall dans.

Katarina Viktsröm

Mer läsning

Annons