Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Christer Nygren: Jag var på flykt i en polisbil

Annons

Volvon närmade sig oroväckande snabbt i ytterspegeln. Jag sneglade mot knarkspanarens axelhölster.

"Det råkar inte vara så", undrade jag förhoppningsfullt, "att du har en extra Walther liggande i handskfacket?"

Spanaren höll ratten i ett stadigt tio i två-grepp och bjöd på ett obekymrat leende samtidigt som han pressade ner högerfoten.

"Luta dig tillbaka, Nygren. De har en trött 244 – vi en turboladdad Saab."

Första och hittills enda gången undertecknad befunnit sig på flykt i en polisbil. Kriminalinspektören från Sundsvallspolisens narkotikarotel – en alert, skarpögd karl i 30-årsåldern med erfarenhet från Stockholmspolisen – hade med en 7x50-kikare bevakat en ensligt belägen gård i bushen nära hälsingegränsen. Ägaren till gården hade en respektabel fasad, men misstänktes ha omfattande knarkaffärer som huvudsaklig inkomstkälla.

Läs också: Inbrott i Sundsvall – men polisen skickades till Östersund: "Polismyndigheten är ett skepp som sjunker"

Läs också: Polischefen om kritiken: "Jag vill påstå att det inte är så illa"

Läs också: Marcus Bohlin: Är Dan Eliasson rätt man att leda polisen ur krisen?

Faktum, hade spanaren förklarat, är att den jäveln kan vara en av de största säljarna av amfetamin och annat skit i Mellannorrland. Det gäller bara att bevisa det.

Det var därför knarkspanaren satt där, för att notera trafiken till gården, anteckna registreringsnummer, aktiviteter. Anledningen till att dåvarande kriminalreporter Nygren befann sig i bilen var att han under ett par dygn fått tillåtelse att följa narkotikarotelns arbete och skildra det i ett reportage. Tidigare hade jag tillbringat några jämförelsevis odramatiska nattimmar i en annan span-Saab, med en annan polis, bevakande en hyreskåk i Sidsjöområdet.

Spaningen på gården i bushen hade hastigt fått avbrytas när tre eller fyra man kommit utrusande från boningshuset och kastat sig in i 244:an och börjat jaga oss.

Det här utspelade sig långt före de omorganisationer som mer eller mindre fuckat upp polisens verksamhet. Det fanns enskilda, specialiserade rotlar för stöldärenden, våldsbrott, spaning och AUR, allmänna utredningar. Rotelcheferna var luttrade gamla rävar med gedigen erfarenhet från fältet och hälsosamt, produktivt förakt för polisledningen – långt från dagens nickedockor som utses till varierande grader av chefskap, icke sällan, misstänker undertecknad, av den enkla anledningen att de inte ifrågasätter ens det mest idiotiska beslut från högre ort och offentligt försvarar det. 

Under drygt 20 år som kriminalreporter hann jag se slugt, effektivt polisarbete som känns fjärran från dagens organisatoriska kaos som får lovande brottbekämpare att säga upp sig och ta jobb som till exempel utredare på försäkringsbolag.

Tillbaka till mitten av 1980-talet.

Volvon med buset släppte jakten när vi nådde E4:an.

Och så småningom torskade den lokale knarkbaronen.

Tidigare krönikor:

Dags för AM, Anonyma Mobiholister

Lycka var att få åka sopbil

Kaffe? Nä, kameraövervaka Navet

En riktigt his(s)nande upplevelse

Acht-Acht är en kanongod glass

38 våningar minus 34 vore en höjdare

Christer Nygren

Mer läsning

Annons