Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Dags att ta bladet från munnen

Annons

Jag kommer ihåg när jag lärde mig säga r. Jag var kanske fyra år och plötsligt växte jag flera decimeter. Jag minns att jag gick omkring i lekparken och r-ade hela dagen, tills hela världen liksom vibrerade.

Jag kommer också ihåg hur jag längtade efter att få gå på trottoaren, vad det nu kunde vara för ett spännande ställe. Eller hur jag satt i sandlådan och tittade på när de lite större barnen som jag inte kände gungade högt, högt. Hur de skrattade och skrek att gungandet gav dem fjärilar i magen och hur jag funderade över hur det kom sig. Svalde man fjärilar när man gungade?

Minnen från när jag var liten duggar tätt när jag väl sätter mig så här och vrider på kranen. Och det som fascinerar är hur öppen och välvilligt inställd man var för allt som var okänt, då, när man ännu var ett litet barn. När världen var helt ny. När allt var möjligt och ingenting var för fantastiskt för att inte vara sant. Det kunde ju vara så att gräs smakade päron. Det visste man ju inte förrän man hade testat.

Så jag provade. Jag försökte verkligen få till den där päronsmaken, för tyckte jag inte det skulle jag inte få vara med och leka. Men nej. Gräs hade en helt annan smak, konstaterade jag. Och fick vara med ändå.

Om vi lyckades behålla den där befriande fördomsfriheten hela livet skulle världen antagligen se ganska annorlunda ut. Tänk att i en slags glädjefylld hunger efter nya erfarenheter, ständigt vara beredd att ta reda på hur saker och ting känns, smakar, luktar, innan vi bildar oss en uppfattning. Innan vi uttrycker en åsikt.

Häromkvällen satt vi ett gäng vänner och pratade. En av dem sa att nu går det inte att vara tyst längre. Det har gått för långt. Kalla det okunskap, rädsla eller ren och skär bekvämlighet, men oviljan att ta in nytt i livet, till förändring, har gått över styr. I sin mildaste form skapar det ett trist och enahanda liv, sa hon. I en betydligt värre form blir det däremot destruktivt. Och farligt. Det blir främlingsfientlighet. Det blir Sverigedemokrater.

Hon berättade att hon hade funderat mycket över hur hon skulle tackla det. Hur hon som föga inflytelserik, enskild individ ska kunna göra något åt det. Och nu visste hon. Från att aldrig ha lagt sig i hatiska diskussioner och ogrundade påståenden var än de dyker upp, som på ställen som Facebook och Twitter, hade hon nu insett att det är just det hon måste göra. Ta varje tillfälle i akt att visa vad hon står för och vad hon tar avstånd ifrån. Vara tydlig. Inte låta någon människofientlig rappakalja stå oemotsagd. Det är det sätt jag kan bidra på, sa hon. I all enkelhet. Det är dags att ta bladet från munnen nu.

Victoria Engholm

Mer läsning

Annons