Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Daniel Bolin: "Uppfostrad på Dagbladet"

/

Annons

Är man bokstavligen uppfostrad på Dagbladet så är det väl inte konstigt att det dyker upp en massa minnen en dag som denna.

…när jag var liten och Knutte Johansson på abonnemang skrockande lyfte ner mig i en stor papperskorg.

…när jag satt på mamma Els-Maris kontor och ritade och tittade på hennes idolbilder på Palme, med flera.

…när tidningen ordnade julgransplundring. Svartvita förstoringen med mig och clownen Manne ligger fortfarande i en låda i sommarstugan.

…när jag fick mitt första jobb. Fyra gånger varje söndag skulle de kantstötta portföljerna med dagens bilder skickas med bussen till Härnösand. Jag minns fortfarande avgångstiderna.

…när jobbet utvecklades till en varje dag-sak och jag efter skolan åkte in för att bära ut sopsäckarma som världens härligaste städerska Liisa samlat ihop.

…när tidningen plötsligt var tunn som ett flygblad. A-pressen hade kraschat och inget tidningspapper fick köpas in. Hemma pratades det bara om hur fantastiskt läsarna ställde upp och stöttade på alla möjliga sätt. Alla ville rädda "sin" tidning. Den gången löste det sig.

…när tekniskt ansvarige Håkan Kjellin med stort tålamod tog mig under sina vingar. Inscannande av nyföddabilder utvecklades till redigering. Han fick mig att inse att jag inte behövde gå fordonsprogrammet bara för att jag hade det intresset. 

…när jag svimmade framför ett förskräckt postbud när vi bar en tung scanner. En tumör i magen var ingen bra sak.

…när samma tumör togs bort och kollegorna hälsade på. Fotografen Marcus Engström gjorde allt för att få mig att skratta trots att det gjorde så förbannat ont – det uppskattades ändå.

…när jag i egenskap av "datatekniker" åkte till Mia Karlsson på redaktionen i Ånge. Målet var att fixa en fungerande dator av två trasiga. Spara, spara, spara.

…när vi var löpsedelsmakare på vårmässan och liknande. 

…när Mona Hallén började och jag fick inte bara en bra chef utan även en bra kompis – som dessutom presenterade mig för Katarina. Tjejen som jag hela tiden var nyfiken på och numer är sambo med.

…när vi räddade utgivningen trots strömavbrott och annat. 

…när vi ett gäng sent en kväll efter deadline drack en liten whiskey och skämtade om hur fotochefen Thord Eriksson skulle reagera om vi glömde flaskan framme. 

…när Thord tog mig örat för att vi glömde flaskan framme.

…när samme Thord scannade in en bild från en trafikolycka och sa "det där kan aldrig gått bra". Jag såg nummerskylten och insåg att det var bästa kompisen som "ramlat med bilen". Det gick bra som tur är.

…när bland andra jag, Anders Moverare och Marcus Engström jobbade dygnet runt för att få ihop olika bilagor. Jobbigt men kul.

…när vi flyttade till Clas Ohlson-huset. Lokalerna var nya men skrivborden, datorerna och allt annat var detsamma och det praktiska löste vi såklart själva. Vi förstod fortfarande vikten av att hålla i pengarna.

…när jag nervöst skrivit min första krönika och vaknade med en klump i magen och legendariske kriminalreportern Christer Nygren ringde och sa "Ja, jag undrade vad fan det skulle bli av det där men du har ju talang". Sant eller inte så var det mycket uppskattat. 

…när jag och fotograf Eva-Lena Olsson på jobbuppdrag körde skoter på nån sjö i västra med Dag Finn i Sha-boom och Baren-Jokkmokk... Festen på Mittlandia... Ja det spårade ur.

…när mamma Els-Mari gick i pension efter nästan 50 år men behövde tre sommarvikariat för att trappa ner. Det om något säger väl hur lätt det var att trivas?

…när jag kom tillbaka till Dagbladet efter en vända på Aftonbladet och plötsligt skulle både lokaler, möbler och utrustning köpas nytt. På företagsfesten pratades det stort om att vi skulle ut på en resa och att det skulle bli "turbulent på vägen men lugnare vid målet". Jojo. Så här lugnt hade det inte behövt bli...

 Jag skulle kunna fortsätta i evighet och det finns garanterat anekdot om alla jag arbetat med på Dagbladet – om inte annat så har jag nog varenda en att tacka för något. Så tack – och tjingeling.

Mer läsning

Annons