Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

De stoppar hat i en fin ask och vill att vi ska tro att det är kärlek

Annons

Jag överhör en konversation där man menar att tragedin i Trollhättan grundar sig i att Sverige ”tar in så många” och man refererar till flyktingkrisen. Konversationen fortlöper i hela harangen om att vi borde hjälpa våra egna istället, och faktiskt ha en gräns. Och jag blir förbannat djävla trött. För till och med när en vit man med högerextrema åsikter mördar två människor, varav ett barn, i en skolmassaker, så ska våra icke-svenska svenskar få skulden. Till och med då, ska de svenska svenskarna ta offerkoftan på och blunda för fakta som att stereotypen våldsbrottsling är en vit man. Och så muttrar man om att man inte vet var Sverige är på väg. Men jag vet var Sverige är på väg. Vi är på väg mot ett iskallt samhälle där människosynen till det sämre ändras i samma takt som rasismen normaliseras. Vi är på väg mot ett samhälle där människor har inte lika värde och man gör skillnad på folk utifrån hur de ser ut, var de kommer ifrån, vilket kön de har, vilket kön deras partners har och vilken Gud de tror eller inte tror på. Och där är vi till viss del redan idag, om än med ett dimmat synfält. Men vi är på väg mot ett samhälle där vi kommer att kunna se klart, öppen, polariserad och socialt accepterad diskriminering. Vi kommer att kunna blicka ut över ett samhälle där människors rättigheter inte är rättigheter utan snarare privilegier få är förunnade.

Och i kriser likt den vi befinner oss i nu myntar man uttryck som förkläder diskrimineringen. Och med kris menar jag inte Syriens inbördeskrig och alla de människor som lever på flykt, jag menar den svenska samhällskrisen där rasismen infekterar och sprider sig som en sjuka. Uttryck som ”jag är inte rasist, jag är realist” används flitigt och sedan menar man att vi ska ”hjälpa på plats”. Men den som tror att det enbart går att hjälpa på plats, är naiv och långt ifrån ett realistiskt tänkande. Det finns hjälp på plats men det räcker inte. Och fråga er själva, ni realister, hur mycket har ni bidragit, ni som är så angelägna om att hjälpa (”på plats”). Och så har vi ju det eviga tjatet om yttrandefriheten. Ja, du har rätt att yttra dig så för all del, yttra dig fritt du. Jag i min tur har rätt att tycka att du är en rasist som uttrycker sig rasistiskt och röstar på ett rasistparti. Med det sagt, kommer vi till klassikern ”jag är inte rasist, men...” MEN om man måste börja ett uttalande med ”jag är inte rasist, men...”, kanske man ska börja överväga om man är rasist, men...

Ett uttryck som jag brukar använda är ”kärleken övervinner allt”. Så avslutningsvis vill jag bara säga, nu när hatet håller på att genomsyra vårt land, att det gäller att komma ihåg att hat i en fin ask, en kostym eller en dylik förklädnad, ändå är hat. Och vet, att kärleken inte har något mellanting, den är aldrig mitt emellan, ibland eller osolidariskt selektiv. Den är färgblind, prestigelös och kan inte ta hänsyn till omständigheter för den är inte på något sätt kopplad till hjärnans förnuft. Kärleken är en hermafrodit som älskar villkorslöst och där, finns inga gränser.

Deniz Fryksell

Kommer aldrig att ge upp kampen mot rasism.

d.fryksell@gmail.com

Mer läsning

Annons