Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Den bekväma generationen

/

Annons

De bästa och mest storslagna koncepten i dag är grundade på att göra livet för oss människor mer bekvämt. Saker som får saker att gå snabbare, bli mer effektivt, mindre energikrävande och med mindre arbete bakom det, är sådant som vinner. Jag tillhör den bekväma generation, vi som inte bara vill ha det bekvämt, vi räknar med att ha det bekvämt. Något som egentligen inte är särskilt konstigt i ett Apple-samhälle med växande kollektivtrafik, snabbkassor på ICA och produkter och elektronik som fyller alla ens behov, även de man inte visste att man hade. Vi är den bekväma generationen. Men vi är också den generation som håller på att springer ihjäl oss. För jag är fullt övertygad om att den stress som är vardagsmat för många i dag, inte existerade back in the days, förr i tiden, när bekvämligheterna inte såg ut som de gör i dag. Vi stressar till tuben, för att stressa till jobbet, för att stressa på jobbet, för att stressa från jobbet, för att tvätta, städa, umgås, älska, laga massvis med identiska matlådor, samt vara konstant uppkopplade och uppdaterade i det senaste på Fejjan. Slutligen, tränar vi som elitidrottare på gymmet, så att vi kan hashtagga Fitspo på Instagram. Och som grädden på det svettiga moset, har vi den mentala stressen, den inre klockan och all den där leva-life-stressen. Bungyjump, backpacking, karriär och så vidare. Men det är en annan femma. 

Jag, likt många med mig, är allergisk mot stress. Jag blir sjuk. Så jag har lärt mig att försöka förebygga och hantera stress, något som visat sig vara ett evigt projekt som kräver ständig underhållning. Emellanåt glömmer jag av och då händer det som hände för ganska exakt ett år sedan. Jag började få utmattningssyndrom och ångest. Och då menar jag inte ångest som i bakis-Ågren, utan riktigt ångest som liksom är som en blöt stickad kofta mot huden och får dig att känna dig maktlös, rotlös och hopplös. Men psykisk ohälsa är tabu så vi återgår till de andra symptomen. Jag började tappa mitt hår. Och det finns mycket jag inte förstår, som till exempel varför hår på huvudet är fint och hår på benen är fult men jag grät, när håret liksom bara lossnade från skallen och plötsligt låg på duschgolvet. Då grät jag.  

Mamma säger ofta, att det är skönt att bli äldre för att man slutar bry sig om ytligheter. Måsten blir inte lika tvungna och andras åsikter är inte av lika stort värde. Man börjar acceptera den och det man är och blir liksom trygg i det. Man blir bekväm. Under tiden tycks vi unga bli rustade med allt fler bekvämligheter men ändå, är vi långt ifrån bekväm med de vi är. Och jag undrar, måste man först bli gammal för kunna sluta bry sig om det ytliga? Och måste man vara ung för att kunna leva life? 

Deniz Fryksell

Mer läsning

Annons