Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Den galopperande klockan

/

Annons

Jag har börjat tvivla på tiden. Jag får liksom inget grepp om den längre. Om jag förut tyckte att jag hade hyfsad koll på det här med lång och kort visare och hur de rör sig i förhållande till varandra, så har jag nu kraftigt börja ifrågasätta klockans logik – den följer inte längre det överenskomna mönstret. Och tydligen är jag inte ensam om att uppleva att tiden beter sig galet.

"Det finns ingen pul-tid längre", konstaterade en av mina vänner häromdagen. Men hur vi än försökte analysera vad som hänt så kunde vi inte sätta fingret på var denna pul-tid, det vill säga tiden man ägnar åt att pula omkring hemma, har tagit vägen. Även andra jag pratat med upplever samma märkliga glapp vad gäller tingens ordning och vittnar om hur tiden spelar dem elaka spratt. En av dem har dock upptäckt att det hjälper att åka till Norrlands inland. Där tickar fortfarande klockan i normal takt.

Förra veckan var jag rent av så förtvivlad över tidsbristen att jag ringde och beklagade mig för en god vän. Jag berättade om min brinnande längtan efter det jag inte hinner med och att jag nu börjat fasa för att tiden kanske aldrig kommer att räcka till, någonsin. Men om det var hopp om en ljusning jag fiskade efter så hade jag vänt mig till fel person. Torrt hälsade han mig välkommen till verkligheten. Den brutala kommentaren gav mig den extra lilla puff jag behövde för att fullkomligt hamna under isen. "De-et ä-är i-ingen i-idé-é-é", hulkade jag under täcket innan jag till slut somnade av pur utmattning, i tron att det inte finns någon lösning på problemet.

Dagen efter ramlade jag på en intervju med den pensionerade fysikprofessorn Bodil Jönsson. Denna kloka människa har förstås identifierat vad det hela handlar om. Hon har till och med gett den här nya tidsåldern ett namn – prenässansen. Namnet antyder att framtiden helt enkelt har krupit in i nuet och att tidsglappet mellan nu och sedan därmed nästan helt har försvunnit. Och det är Googles och sociala mediers förtjänst, eller fel, konstaterar hon.

Den nya tideräkningen benämner Bodil Jönsson för BG, Before Google och AG, After Google. Det som skiljer dem åt är att vi nu, After Google, plottrar bort vår tid genom att ständigt vara uppkopplade, tillgängliga och uppdaterade. Det gör att dygnet blir så fullt med små detaljer att vi aldrig kommer till de stora, svåra men roliga uppgifterna. Vi får brus och villervalla i stället för engagemang. Den tekniska utvecklingen motarbetar alltså sig själv. Ju snabbare uppkoppling, desto mindre tid att genomföra saker. Fast avsikten nog var precis tvärtom.

Och plötsligt förstod jag. Vill jag återerövra tiden så får jag plugga ur. Eller åka till Norrlands inland. De har ju så taskig uppkoppling. Men drivor av pul-tid.

Mer läsning

Annons