Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Den som älskar mest är en stackars jävel

Annons

Jag har alltid velat tro att det finns parrelationer där kärleken är jämnt fördelad. Men allt hittills tycks peka på det motsatta. Förvisso tror jag delvis att kärleken kan vara jämnt fördelad, åtminstone periodvis, men jag tror att om och när man kommer till en viss punkt finns det alltid en av två som har lättare att gå. Och jag förstår att en del kommer att opponera sig emot detta påstående, tack och lov, för det ger mig hopp om en eventuell jämnt fördelad kärlek, i en eventuell framtida relation. Ändock står jag fast vid att jag tror att det finns två roller, den som älskar lite mer, och den som älskar lite mindre. Det handlar snarare om när dessa två ska sättas på sin spets och exponeras. 

Jag har aldrig varit den som haft lättare att gå ifrån. Inte ens det när jag träffade min, som jag då trodde var "the love of my life". Jag var helt upptagen med att naivt älska honom och han i sin tur visade sig vara upptagen med att älska andra. Ja, plural.

Jag har dock alltid haft någon slags önskan om att få vara den där personen som inte faller riktigt lika hårt. Eller åtminstone tenderar att ha lättare att kliva upp, borsta av sig och knalla vidare, om än något halt kanske. 

Men samtidigt som det kanske hade varit smidigare och mindre smärtsamt att få vara den där andra personen, kan jag inte låta bli att undra: Är det så att motparten som liksom älskar lite mindre, är lite mindre känslomässigt involverad, är något kallare och har något lättare att bara gå, är den som har dragit det längre strået? Eller är det så, att de som inte faller lika hårt, inte älskar lika djupt, inte blöder lika mycket och inte utelämnar sig lika blottat, inte heller upplever kärlekens fulla prakt? Kan det vara så? För är inte äkta kärlek att åt båda hållen öppna upp för möjligheten att fullkomligt få sitt hjärta krossat, och kärlek i retur? 

Och jag har den sämsta av karaktärer när det kommer till det här med att inte gå tillbaka till infekterade kärleksrelationer. Som med rökningen till exempel, för jag har väl slutat en halv miljon gånger, och börjat igen lika många. Ena stunden har vi gjort slut och andra stunden ligger jag på parketten och pratar om politik medan han kysser min mage och allt däremellan är liksom blurrigt. Så är jag lika lojalt involverad igen, med hela hjärtat, som huvudet först, rätt in i betongväggen. Och lika ledigt kan han lämna, precis som han alltid kunnat. Ja, kanske är det vår lott, vi som älskar lite mer, att det är vi som bränns vid allra svårast. Men även under de mörkaste stunderna, även i min djupaste sorg, är jag hellre den som älskat och förlorat, än den som aldrig älskat alls. 

Tidigare krönikor:

Det finns två läger i samhället – de radikala och mellanmjölken

Frågan är inte varför jag blev vegetarian, frågan är varför du INTE är det

Är kriterierna för att jobba som dörrvakt att man ska vara en översittare?

Deniz Fryksell

En stackars jävel.  

d.fryksell@gmail.com

Mer läsning

Annons