Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

"Det är bara jag som kan påverka min livskvalitet"

/
  • Marika Ördell med hunden Tudor på gården i Klingsta. Här har hon byggt upp Sundsvalls Dialogstudio, där hon hjälper bland annat personer med utmattningssyndrom.

Marika Ördell vet hur det är att kämpa sig tillbaka. Efter en kronisk njursjukdom, transplantation och utmattningssyndrom har hon startat företag, byggt ett hus för egen hand och utvecklat ett prisbelönt doseringssystem för mediciner.
– Jag har alltid valt att leva på den friska sidan av livet, säger hon.

Annons

Vi träffar Marika Ördell vid huset i Klingsta, med utsikt över vattnet. På gården står en stuga, Studion, där hon erbjuder stöd till personer med utmattningssyndrom, en verksamhet som hon drog i gång i januari i år.

När hon flyttade till gården visste hon inte riktigt vad hon skulle ägna sig åt. Hon hade precis slutat på sitt dåvarande jobb av rädsla för att gå in i väggen igen – men när bitarna föll på plats var svaret uppenbart.

– Jag har 35–40 års erfarenhet av psykiatri. Det är det jag kan och är trygg i. Det kändes helt rätt, säger Marika som är sjuksköterska med specialistutbildning i psykiatri och tidigare lärare i omvårdnad.

När man har drabbats av ett utmattningssyndrom behöver man förutsättningslös vila innan man kan påbörja rehabiliteringsprocessen. Men under den tiden kan man behöva hjälp att förstå vad som har hänt.

– Det finns alltid logiska förklaringar till att man har fått utmattningssyndromet, förklarar Marika Ördell.

Hon jobbar också med arbetsgivare, främst med att lära dem tolka tecknen på utmattningssyndrom och vikten att ta tag i problemen i tid, och stöttar dessutom anhöriga till personer med psykisk ohälsa. Trots att hon började med verksamheten så nyligt har hon ett nästintill fulltecknat schema.

– Det finns ett enormt behov av stöd, säger hon.

Förutom att själv ha jobbat inom vården har Marika också erfarenhet av området från patientens perspektiv. När hon var 13 år fick hon halsfluss. Det misstogs för reumatisk feber och hon fick stora doser magnecyl, något som hon visade sig vara allergisk mot. Halsflussen förblev obehandlad, hon fick blödningar över hela kroppen och utvecklade en kronisk njurskada. Det var början på flera långa vistelser på sjukhus.

– Jag har legat sammanlagt tre år på sjukhus, säger hon.

Trots delvis negativa erfarenheter från sjukhustiden började hon sin yrkeskarriär inom vården. Egentligen ville hon bli designer, men en felifylld kod på utbildningsansökan gjorde att det blev vårdlinjen och därefter sjuksköterskeutbildning i stället.

– Alla övertygade mig att gå, så jag kapitulerade. Jag var snäll och väluppfostrad och gjorde som de sa, säger hon.

Hon kände ganska snart att det inte var för henne. Att hon själv i perioder var patient bidrog till det.

– Jag orkade inte vistas i vårdmiljön både som sjuk och frisk, säger hon.

Hon fick erbjudande om att undervisa på vårdskolan och blev kvar inom pedagogiken under många år, bland annat på Mittuniversitetets sjuksköterskeprogram.

– Det var roligt. Jag tycker om att undervisa, säger hon.

Med åren gjorde sig njurskadan allt mer påmind. Hon mådde sämre men jobbade heltid och försökte hålla skenet uppe. 2005 var hon så dålig att hon knappt kunde gå.

– Jag pratade inte med så många om det. Jag ville leva i det friska, säger Marika.

Det började bli tid att ställa sig i donationskö, men tiden gick och när läkaren sa att det började bli kris drog Marika sig till minnes vad vännen och före detta pojkvännen Per-Erik Åström sagt under en semesterresa till Frankrike – "Du kan få en ny njure av mig". Hon vågade först inte riktigt tro att det var allvarligt menat.

– Det är mycket för en donator att gå igenom, och han fick säga stopp om han inte orkade. Men vid årsskiftet 2006/2007 fick jag veta att det gick i land.

– Jag var så oerhört sjuk den stund jag låg på operationsbordet. Jag tänkte: "Går det bra och jag vaknar upp, då ska jag förverkliga mina drömmar", säger Marika.

Hon vaknade upp och har i dag uppfyllt två av sina tre drömmar. Hon har egenhändigt byggt ett litet hus på Hemsön i Härnösand och har jobbat med design och produktutveckling. Marika utvecklade Curebits, ett system för flexibel förvaring av mediciner, med en tillhörande app som larmar och påminner om att ta medicinen.

– Det är hur lätt som helst att glömma ta sina mediciner, särskilt om man identifierar sig som frisk, säger Marika som själv tar läkemedel regelbundet efter transplantationen.

Idén resulterade bland annat i utmärkelsen Årets rookie på Sundsvall business awards 2013. Men en dröm har hon kvar att uppfylla, drömmen att ideellt stötta utsatta människor.

– Det är svårt, man måste ha pengar för att kunna göra det, säger hon.

Hon har kunnat uppfylla några av sina drömmar, men det var en lång väg tillbaka från njurtransplantationen. Särskilt den första tiden var jobbig.

– Jag hade mycket infektioner i början. När jag började jobba började jag jobba heltid bums. Jag undrar när jag tittar tillbaka – varför skulle jag göra det?

Hon fick biverkningar som högt blodtryck och kramp i benen. Hon drog så småningom ner på tempot och började jobba på ett specialuppdrag. När hon gick på sommarsemester var hon helt slut.

– Jag tog det otroligt lugnt i sex veckor, men innan jag började jobba på hösten öppnade jag jobbmejlen och såg att tre kollegor hade slutat eller fått tjänstledigt. I det ögonblicket insåg jag att nu är jag ensam. Trots att jag borde ha varit utvilad gick jag på en sekund in i ett klassiskt utmattningssyndrom, säger Marika.

Men trots sin utbildning inom vård och psykiatri förstod hon inte själv vad som hände. Det svindlade för ögonen, hon fick ingen luft och all ork rann ur henne. Hon var säker på att hon, liksom sin mor, hade en hjärntumör och att hon skulle dö.

– Jag gick ut i skogen och satte mig på en stubbe. Jag tänkte "ska jag dö ska jag dö vackert" och tittade rakt in i skogen, säger hon.

Det var Per-Erik, som donerat sin ena njure till Marika, och hans sambo som hittade igen henne på stubben i skogen på kvällen.

– De är kloka människor som förstod vad det handlade om, de förstod att det inte var en hjärntumör, säger Marika.

Dagen efter körde de in Marika på akuten. Hon var fortfarande helt säker på att hennes symptom orsakades av en tumör. Det var först när hon fick se röntgenbilderna som hon insåg att det inte handlade om cancer.

– Utmattningssyndrom är som att få en akut hjärnskada. Jag tappade minnet och orienteringen. Det är otroligt svårt att förstå om man inte varit med om det.

Marika fick hjälp snabbt, och kunde börja träffa en psykolog på en gång. Hon var ambitiös och gick tillbaka till jobbet för fort, berättar hon.

– Jag klarade inte av att stå och undervisa på grund av kramperna. Jag blev otroligt stressad. Jag var rädd att tappa njuren så jag vågade inte vara kvar. Jag slutade utan att egentligen veta vad jag skulle göra och det var i grevens tid. Annars hade jag kanske gått rätt in i väggen igen.

Hon köpte huset i Klingsta och började efter en tid att bygga upp Sundsvalls Dialogstudio. Att kunna styra sin egen tid har varit till stor hjälp.

– Jag tycker att jag har det fantastiskt bra. Det är bara jag som kan påverka min livskvalitet. Jag väljer att leva på den friska sidan av livet.

Mer läsning