Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Det är inte ens roligt att äta

Annons

Det är influensatider. Har inte tänkt så mycket på det. Sådant händer inte mig, jag är ju vaccinerad! Jag har inte varit sjuk med feber sedan mitten på förra seklet, nåja det kanske var en viss överdrift, men det var väldigt länge sedan.

Högmod går före fall! Nu har jag fallit, inte så våldsamt hårt, men tillräckligt för att känna den där tröstlösa apatin och håglösheten. Var är alla små mikrober och bakterier som vi har lärt oss på Vetenskapens värld på tv som ska försvara mig från anfallande illasinnade basselusker. Jag kan sitta och glo på ett pussel som jag har på gång utan att orka lyfta på armarna. Att koncentrera sig på något i läsväg kräver också en oöverstiglig ansträngning. Nej, det får nog vara. Konstigt nog fungerar det att skriva, det måste väl vara ett positivt tecken på att hjärnan inte råkat ut för en total härdsmälta i alla fall. Kroppen däremot känns som den blivit överkörd av en bulldozer. Helst vill jag bara sova.

Jag vinglar omkring bland mina möbler, tar spjärn mot väggen ibland när rummet snurrar för mycket. Det starkaste jag dricker är Sundsvalls vatten, litervis, denna gudagåva till mänskligheten. Under nuvarande omständigheter orkar jag inte tänka på alla de miljoner människor som inte har tillgång till rent vatten. Det trista i sammanhanget är att det inte ens är roligt att äta, det är ju ett av de få nöjen man har på gamla dar. Jag får försöka glädjas åt att jag kanske kan gå ner några hekto på kuppen.

Det är nog klokast att inta horisontalläge innan taket ramlar över mig. Jag yrar – nej förresten, så sjuk är jag inte – jag drömmer om en vänlig hand på min panna, om någon som kommer med en kopp varm te på sängen, någon som pysslar om mig. Risken är förstås att denna någon också skulle åka dit på flunsan, och då skulle nog pysslandet bli det omvända.

”Det går över, det är bara dumheten som inte går över” skulle min far ha sagt. ”Det är världsligt” skulle särbo Olle ha sagt, men han skulle definitivt ha pysslat om mig. Han var bra på sådant.

Det är klart det går över. Jag är inte tillräckligt skröplig för att dö av influensa. Jag minns när vi hade den första flunsan, den så kallade asiaten, i slutet av femtiotalet. Vi låg däckade både min man och jag och vår lille son. Minns inte om vi fick antibiotika eller vem som pysslade om vem, men vi överlevde ju. Sedan dess har jag inte haft någon flunsa, och numera vaccinerar jag mig. Den värsta influensan i mannaminne kom också från Asien men fick av någon anledning namnet spanska sjukan. Den skördade 25 miljoner människoliv precis efter första världskriget, fler än de som stupade på slagfältet, och då fanns inget penicillin.

Vilket skräckscenario om en liknande influensa skulle drabba världen och bacillerna är resistenta mot dagens mediciner. Men då hänger jag nog inte med längre.

Mer läsning

Annons