Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Det är slut med de öppna dörrarnas tid

Annons

Jaha, då var det dags. Nu är det slut på de öppna dörrarnas tid. Det är ju inget nytt förstås, inget revolutionerande, det har funnits länge på de flesta håll. Men nu har verkligheten hunnit ikapp mig. Portkoden. Låset. Utestängningen.

Jag ser symboliken i det hela. Ännu ett steg mot det slutna samhället. Ännu en barriär, en gräns, ett avståndstagande. Tänk vilken lycka när Berlinmuren föll, men nu byggs nya murar, båda synliga och osynliga.

Jag har inget emot nymodigheter och förändringar, men jag kan inte låta bli att sparka bakut inför all teknik som krånglar till det för oss äldre. Känner redan ångest inför att boka tid för tvättstugan. Jag får börja med koden DOSA – det ordnar sig alltid – som pigga 95-åringen Görild Rödén använder som ledord i livet. Saker och ting brukar visserligen ordna sig, det är bara dumt att oroa sig för bagateller i onödan.

Det har redan börjat krångla, portlåset alltså. Här om dagen kom jag inte in genom entrédörren. Låset surrade som en mindre bisvärm, och jag tänkte lite skadeglatt, haha, vad var det jag sa! Teknik är nog bra så länge den fungerar, men redan efter två veckor börjar det alltså krångla. Jag ser framför mig hur någon går ut med soporna i tio graders kyla och inte kommer in igen för att man bara förlitat sig på kodnyckeln.

Tvättstugan har blivit ett elektroniskt fängelse. Det finns inget utrymme för spontana möten längre med andra hyresgäster som tittar in för att boka tid, leta efter en kvarglömd strumpa eller mangla en duk. Ödsligheten breder ut sig. Ingen annan kommer in på min bokade tid, och en minut efter avslutat värv kommer jag inte in om jag har glömt något. Hela idén gör mig frustrerad. Skulle jag händelsevis ramla eller bli hastigt sjuk där inne dröjer det flera timmar innan någon hittar mig. Tidigare brukade det nästan alltid komma någon och kolla bokningslistan. Nu ska man boka tid via mobilen eller på en tavla i entrén, och det syns inte vem som har bokat, och det kan ju vara praktiskt för den som inte har lust att städa efter sig. Ack ja, det var bättre förr, men man behöver ju inte gå ända tillbaka till tiden då man låg på bryggan och skurade kläderna och sköljde i iskallt vatten.

Nu bor man i sin statarlänga på höjden där vi som små bin kryper in i var sin kupa och låser nogsamt om oss och drömmer om tider då det var enkelt och självklart att titta in hos varandra på hemväg från skolan eller jobbet.

Nu har jag gnällt färdigt för den här gången. Nej, jag gnäller inte, jag konstaterar bara sakernas tillstånd. Det går knappast en dag utan att jag möter andra pensionärer som oroas över alla nymodigheter som gör tillvaron krångligare för oss äldre. Ibland kan jag få för mig att flytta ut i en stuga i skogen, men rinnande varmt och kallt vatten vill jag ju ha, och värme och el och mataffären runt hörnet ...

DOSA på er alla!

Mer läsning

Annons