Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Det är svårt att förklara för en som inte begriper

Annons

Det börjar med att pulsen sätter igång att galoppera, kroppstempen stiger och förmågan att kunna koncentrera sig på något så värdsligt som vardagsbestyr flackar ordentligt. Tankarna är spridda över hela lägenheten och det känns som en omöjlighet att fokusera på något annat än stressen som inuti mig accelererar. Försöker andas djupt ner i magen men det hjälps inte för det är redan för sent. Börjar hyperventilera och nu fullbordas paniken - när man inte kan andas trots att man hör sina egna inhaleringar, men det är som att man inte kan tillgodose sig syret. Tårarna sprutar, stora krokodiltårar som känns som spottloskor i ansiktet. Jag gråter och gråter och gråter, samtidigt som jag står med skallen tippad ner mot golvet och hårfönen tryckt mot lockarna som lägligt nog vägrar att samarbeta. Hela situationen är absurd. Jag vill inte mer, kan inte mer, jag vill krypa ner under täcket och inte låtsas om den här dagen. Men det går inte, för jag ska med en taxi som ska ta mig till en flight mot en solsemester med familjen. Sa jag absurt? Mamma lyckas skala bort sitt kallsvettiga, lilla monster från parketten och in i taxin. Och där sitter jag som en urvriden trasa, helt utmattad, och gråter, hela vägen till Arlanda och terminal 5.

Det är svårt, om inte omöjligt att förklara för någon som aldrig fått panikångest, hur det känns. Att sätta ord på när något som egentligen är psykologiskt liksom helt och hållet dominerar ens fysiska mående. Men jag skulle kunna jämföra det med att få värmeslag, för den som vet hur det känns. Det är ett rent och skärt obehag, man känner sig attackerad, angripen, av sina egna känslor och tankar. Men känslan av förlorad kontroll är den som kanske är allra mest påtaglig.

Sen får man ironiskt nog ångest över att ha haft ångest. För vad förbannat otacksamt av mig att få panikångest, och på samma dag som jag ska få åka på semester dessutom. Djävligt otacksamt av mig. Tänk på de svältande barnen i Afrika, Deniz. Och hur kan man ha ångest när man lever i ett land där vi har ta mig sjutton allt och lite till. Ja, så låter samhällets fördömande omtanke - för sätt det i perspektiv bara, allt är ju relativt, det finns alltid någon som har det värre. Som att någon annans sämre mående skulle göra mitt bättre. Som att de svältande barnen i Afrika inte högaktningsfullt skiter i om jag har panikångest eller inte. Som att de skulle svälta mer tacksamt om jag inte har panikångest. Och som att jag skulle må bättre på vetskapen av att de har det sämre än jag. Nej det är fel att prata om psykisk ohälsa som att det vore ett aktivt val. Det är lika korkat som att mena att influensan är ett aktivt val. Och det rotar sig i en fördom om att ett psykiskt ohälsosamt mående inte är ett legitimt illamående. Något som i sin tur, likt alla fördomar, rotar sig i brist på förståelse. Men förstå att, psykisk ohälsa är lite som att förklara hur man gör för att bli världsmästare i skidåkning - det är svårt att förklara för en som inte begriper. Men nog är det lika verkligt för det.

Deniz Fryksell

Anser att psykisk ohälsa är alldeles för normalt för att inte vara normaliserat än.

d.fryksell@gmail.com

Tidigare krönikor:

Du är ingen Robin Hood, Lamotte

Om blickar kunde våldta ...

Är det duktigt att bränna ut sig?

Är det så konstigt att man vill isolera sig från mänskligheten?

Mer läsning

Annons