Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Det där kan ju en sexåring göra

Annons

Hon är sex år och har aldrig lagidrottat. Hon kan inte skilja mellan fotboll och ishockey. Inte mellan fotboll och truppgymnastik heller för den delen.

Efter tio minuter av EM-matchen mellan Albanien och Frankrike säger hon: "De vita är skitdåliga, pappa." Jag skrattar och tänker att hon sa det mest för att få tillfälle att säga "skit", men sedan frågar jag vad som får henne att säga så.

"De vita springer och springer men de hinner aldrig ta bollen av de blåa", svarar hon.

Så klart! Det ser ju alla att det förhåller sig på det viset. Under matchens inledning hade Frankrike bollen nästan hela tiden. Så se upp Daniel Nannskog och Hanna Marklund, en sexåring helt utan erfarenhet av fotboll kan göra ert jobb.

Läs också: Ett glas tallbarrsvatten, tack!

En klar och koncis sexåring saknar dock en egenskap som både SVT och TV4 uppenbarligen eftersöker i sina expertkommentatorer, nämligen förmågan att fylla ut programtid med nonsens. Jag har sagt det förr och jag säger det igen, när ska det evinnerliga vattentrampandet runt stora idrottsevenemang ta slut?

Det lysande undantaget är Johanna Frändén, precis som vid VM för två år sedan. Hos henne finns kunskap, substans och i många fall också patos. Hon pratar mycket sällan om ingenting. Dessutom är hon en av få svenska sportjournalister som förmår kritisera Zlatan Ibrahimovic när det är befogat.

Läs också: Vår tids rädsla för närhet

Synd bara att SVT tvingar henne att leda en barnslig språkkurs med expertkommentators-kollegan Nannskog och programledaren André Pops. Pathétique, som man säger på franska.

Nu var det länge sedan en kompis tipsade mig om den norske regissören Joachim Trier och hans filmer Repris (2006) och Oslo, 31 augusti (2011). Jag har fortfarande inte sett någon av dem, men i veckan såg jag Triers första engelskspråkiga film, Louder Than Bombs (2015), en vacker berättelse om sorg och glädje, sanning och svek, liv och död. Dessutom med några av mina absoluta favoritskådespelare i rollerna: Gabriel Byrne och Isabelle Huppert.

Både Byrne och Huppert har figurerat i filmer som visats på alternativsalongen Draken genom åren. Nu går Draken i graven och Sundsvall står åter utan något regelbundet alternativ till SF:s programsättning.

Tack för allt, Jens och Peter!

Håkan Norberg

Håkan skriver och filmar. Ibland för att han måste, ofta för att han vill.

Mer läsning

Annons