Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Det finns kottkastare i livets alla skeden

/

Annons

Vi börjar på förskolan. Jag minns vissa saker från den tiden, visserligen inte glasklart, men då minns de flesta inte heller vad de åt till middag i tisdags. Det var i alla fall då som jag på riktigt förstod att människor kunde vara elaka mot varandra – till synes utan anledning.

En stor kille, i relation till min dåvarande storlek, var extra djävlig. Han gillade inte tjejer och det visade han genom att kasta kottar på dem. Pojkens pottfrisyr och snorande får mig att rysa än i dag.

Det är sådant som små barn håller på med. Det blir bättre i skolan, tänkte jag.

Men så blev det inte – det blev värre.

Efter gymnastiklektionerna fick mobbarna duscha efter alla andra barn var klara. Det var den enda lösningen, sade man. Det beslutet hade föregåtts av månader av trakasserier. Hade du fel slags kalsonger blev du retad för det. Var du för smal eller för tjock likaså.

Grundskolan är och var ett helvete för många. Men det slutar inte där.

I gymnasiet kunde man tro att det skulle bli bättre. Då är man ju nästan vuxen – man blir ju myndig på alla möjliga vis. Men det är bara på papper.

I min klass var det värst för en smal och tystlåten tjej. Varför, frågar ni? Ingen vet egentligen varför, kanske visade hon svaghet?

Det får man inte göra.

Vad hon än gjorde vändes det emot henne. Hennes enda utlopp var en blogg som hon skrev ner sina tankar och känslor i. En modern dagbok, kanske. Där hade hon i alla fall skrivit om hur hon vantrivdes i klassen, av uppenbara anledningar. Självklart fann några tjejer i klassen bloggen, hur vet jag inte. De konfronterade henne med uppgifterna de hade tagit del av.

De var inte nöjda.

Efter det blev det mobbningen och uteslutandet bara värre och det dröjde inte länge innan den tysta tjejen hoppade av utbildningen. Och det sorgliga är, jag kommer inte ens ihåg vad hon hette.

Det fanns förväntningar på arbetslivet, visserligen låga, men de fanns. Det fanns hopp att det skulle bli bättre. Och det blev det också, men nog fan finns orättvisorna kvar i lönndom. Mobbningen byter bara skepnad ju äldre vi blir, har jag märkt.

En bekant till mig grät i bilen på vägen till jobbet varje dag på grund av att hennes kollegor på vårdcentralen fick henne att känna sig som skit. Hon visste inte varför de var elaka med henne.

Inget förändras. Alla går runt och låtsas vara vuxna, när vi i själva verket inte har koll på någonting. När det väl kommer till kritan finns det fortfarande folk som känner att de måste kasta kottar.

Om du är en av dem: Red ut vad som är fel inom dig innan någon stackare råkar ut för dig.

Tidigare krönikor:

Dyngbaggen kommer alltid att ha en plats i mitt hjärta

Summan av våra olikheter är mindre än vad vi har gemensamt

Oändlig information är en gåva och en förbannelse – vi måste faktiskt inte veta allt

Rasister, nazister och nationalister skändar min historia – lämna vikingarna i fred

Mer läsning

Annons