Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Det finns två läger i samhället – de radikala och mellanmjölken

Annons

Alldeles snart har jag levt i 24 år i lilla landet lagom, IKEA-land, mellanmjölkens lilla bikupa. Jag är det till trots, inte din typiska medelsvensson. Jag är streetsmart som min ickesvenska pappa, kan snacka för mig och morsan säger att jag kan kränga sand i öknen. Jag är fostrad, solo av den sistnämnda, att våga ta plats, att våga säga min åsikt och att våga tala sanning även när rösten darrar. Det är något som jag försöker att omfamna. Men uppriktigt sagt har jag alltid varit en sådan typ av person som ofrivilligt nästan jämt har en åsikt och måste yttra den, det har aldrig riktigt varit ett aktivt val. Det kunde vara bra ibland, jag skolkade väl more or less hela religionskursen i gymnasiet men dök upp på etik och moral-delen och lyckades snacka mig till ett vettigt betyg. Men det kunde betyda trubbel andra gånger, för det är tryggare att inte säga sin åsikt. 

Men jag har lärt mig på mina snart 24 år, att förändring inte blir till av att sitta tyst innanför ramarna. Ta HBTQ till exempel, tror ni att det är något som samhället välkomnat med öppna och fördomsfria armar? Nej, det har rötter i att folk som har blivit diskriminerade, kränkta och fördömda ändå har varit modiga nog att kämpa för sina rättigheter. Det är de som har banat väg till där vi är i dag. Fram till 1979 ansågs homosexualitet som en mental rubbning, i klass med schizofreni, så man marscherade in i Socialstyrelsens kontor i Stockholm och utförde en ockupation där man krävde att sjukdomsklassifikationen skulle slopas. Said and done. 

På 70-talet bildades Grupp 8, några kvinnor som ansåg att kvinnor likväl som män skulle ha rätt till arbete, utbildning och daghem (dåtidens dagis eller förskola) för att möjliggöra detta. 1972 gick en av tio ungar på dagis och 1980 gick varannan unge. Det här var en del av feminismen – kvinnors lika rättigheter. För en ska veta, att kvinnor aldrig har haft och har inte heller i dag, lika rättigheter som män. Men där vi är i dag, har rötter i individer som vågat vara radikala, som orkat kämpa för rättvisa och som vågat agera, handla och inte bara varit mellanmjölk i Svenssons kaffekopp. Dagis och förskola är i dag en rättighet och inte en förmån, kvinnor i dag finns i alla yrkeskategorier och utbildningar. Done, done and done.  

Kitty Jutbring har skrivit en text som riktar kritik mot H&M-katalogens bilder på badkläder för barn, där flickan på bilden skildras som blyg och timid och dessutom har en BH som täcker bröstvårtorna på den platta bröstkorgen och pojken på bilden liksom tar för sig och tar plats och är cool. Jag läser den och läser sedan kommentarer om hur hon ens orkar och så vidare, då tänker jag bara att de ska vara tacksamma, att andra orkar, orkar kämpa för det som är rätt och rättvist. Jag har svårt att inte vara radikalt svart eller vit i mina åsikter, jag har ytterst få gråzoner för jag vill inte vara en del av den gråa massan. De som inte tycker något, de som inte yttrar något, de som inte tar ställning, de som är mellanmjölken.

Och inte sällan blir man kallad galen. Men vet ni vad, de som är galna nog att tro att de kan förändra världen, är de som gör det. 

Deniz Fryksell

Säger som Ola att "it takes a fool to remain sane". 

d.fryksell@gmail.com

Tidigare krönikor:

Frågan är inte varför jag blev vegetarian, frågan är varför du INTE är det

Är kriterierna för att jobba som dörrvakt att man ska vara en översittare?

Mer läsning

Annons