Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Det gäller att leva livet – livet ut

Annons

Det är ofrånkomligt att man med stigande ålder grips av olika farhågor inför den annalkande ålderdomen. Den är förresten inte i antågande, den är redan långt framskriden, åtminstone i passet, men det vill man ju inte inse eller erkänna. Så länge man kan gå på sina ben – fast det gör ont – och så länge man har synen i behåll och kan läsa och köra bil så ska man ju inte klaga.

Jag klagar inte. Det är bara detta fruktansvärt irriterande faktum att jag erfar att min tillvaro krymper och begränsas av massa fysiska hinder. Det hjälper inte att jag har en uppmuntrande skylt i badrummet som talar om för mig att "Jag vill, jag kan och jag vågar". Viljan är det inget fel på. Kunnandet? Nja, kanske. Men att våga, där tar det stopp, vilket förhoppningsvis får tillskrivas ett visst förstånd. Jag vågar inte köra bil till Stockholm längre, och jag vågar inte åka skidor mer. Det sörjer jag verkligen

Jag såg ett underbart program på tv nyligen om en grupp åldringar, mer eller mindre skröpliga och dementa från ett äldreboende i Västervik som tack vare en svensk-grekisk eldsjäl peppades att följa med på en Greklandssemester. Många hade varken flugit eller badat i Medelhavet förut. Tveksamheten var naturligtvis stor hos de gamla, men med devisen att ingenting är omöjligt övertygades så småningom de flesta att man ska leva livet – livet ut.

Det var underbart att se vilken metamorfos dessa gamlingar genomgick, från ett ängsligt trippande bakom rollatorn till ett lyckligt plaskande i Medelhavets böljor, från demensdimman i Sverige till drinkzippande under parasollet på stranden i Grekland. ”Jag älskar att ha karlar omkring mig”, sa en 91-årig parant kvinna och dansade loss i en zorba, och en annan kvinna utbrast att det här är min sista resa, nu kan jag åka hem och dö i lugn och ro.

Det där programmet, Greklandsresan, var ett tydligt och upplyftande exempel på att ingenting är omöjligt, och att ett miljöombyte på detta positiva sätt är bättre än alla mediciner. Det var en vitaminkick bara att se glädjen hos dessa människor där de flesta verkade ha dragit ner rullgardinen för länge sedan.

Filmen Marigold som går i Sundsvall just nu är visserligen tillrättalagd med kända gamla skådespelare men visar ändå upp människans ständiga längtan efter gemenskap och sammanhang och mening oavsett om polityren har flagnat och orken avtagit. Vi är samma människor bakom det skrynkliga ytterhöljet.

Yngre människor kan nog tycka att vi är jobbiga och patetiska och fula, men vi har också varit rosiga och kaxiga och alerta en gång. Själva har ni enligt vetenskapen goda utsikter att bli hundra år, men när ni närmar er den åldern tror jag inte ni skulle tycka att det är så kul.

Men, som sagt, ingenting är omöjligt!

Lisa Lindström

Mer läsning

Annons