Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Det här med föräldrar

Annons

– Hade du det tråkigt i helgen eller?

Frågan kom från en på jobbet som hade sett att mina föräldrar var nere och hälsade på över helgen. På ren rutin mumlade jag något om att det inte hände så mycket men att det var rätt mysigt ändå. Bläddrandes i en Hemmets Journal i ett trist lunchrum i tv-huset började jag tänka på den nyss ställda frågan och insåg att den kändes felställd.

Tråkigt? Med mina föräldrar? Varför då? Sanningen var ju den att det var jag som tjatat ner dem hit och med glädje umgicks med dessa två tunnhåriga 60-plussare med krämpor, snarkproblem och fickor på tarmarna. Det här med föräldrar är en märklig grej. Du föds i tron om att de klarar allt, att de är hjältar, helgon, allvetare och gudar. Sedan går du ur femte klass och för mig var det där någonstans jag började se igenom allt det där. Plötsligt ser du morsan bryta ihop utan kontroll, märker att din pappa hade ett stavfel du upptäckte före honom och att de båda inte alls alltid vet bäst. Att de till och med ibland har väldigt, väldigt fel.

Kort och gott kommer upptäckten av att de är människor. Precis som mig. Och dig. Och att de, fansansfullt nog, hade ett liv innan oss. För mig (och säkert för många av er) var det där lite av ett trauma som barn. Om nu mamma och pappa BARA är människor och inte skapades endast för min och mina syskons skull, hur ska de då kunna ta hand om oss? Människor gör ju fel! Människor kan ju dö! Tanken var omvälvande. Tanken på att vanliga dödliga felande människor hade ansvar för mitt liv. Speciellt människor som jag ibland tyckte hade så mycket fel.

Åren gick. Jag fyllde 23 och började av helt andra anledningar att gå i terapi. Psykoterapi närmare bestämt. En sån där terapi där man vänder och vrider på varje sten för att lokalisera var ens nuvarande mående egentligen kommer ifrån. I den terapin ingick det också att analysera relationen till sina föräldrar. Fan vad arg jag var på dem. Precis som när jag var 11 gick det nämligen återigen upp för mig att människor gör fel.

Problemet med föräldrar är att deras fel och brister dessvärre ofta går ut över deras barn. Men så går åren ytterligare. Och det finns tid till reflektion och bearbetning. Och för mig kom det plötsligt helger då jag kände stark längtan efter att umgås med mina föräldrar – trots deras fel och brister. Dagar då jag kom på mig själv faktiskt ha ärvt några av felen (HELVETE!) och stunder då jag ibland kunde uppskatta några av dem.

Jag hade inte tråkigt den där helgen. Faktum är att är det någonting jag aldrig har med mina föräldrar så är det tråkigt. Vi drack drinkar och pratade om livet, barnuppfostran, politik, feminism, relationer och ibland sa de saker som jag nästan ville skriva ner (gjorde såklart inte det, hade varit ju varit otroligt cheesy). Men att få umgås med mina föräldrar som de felande människor de är innebär plötsligt att komma dem lite närmre och upptäcka två intelligenta, roliga, otroligt öppna och omtänksamma individer.

Kom ner nästa helg igen, jag saknar er!

Mer läsning

Annons