Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Det vi hungrar efter

/

Annons

När jag var yngre vågade jag knappt gå ut i skogen av rädsla för vad som skulle hända. Inte så att jag var rädd för vilda djur, farliga troll eller läskiga insekter. Nej, jag var rädd för det som jag visste skulle lösgöra sig ur skuggorna i mitt huvud. Det som alltid dök upp där i skogen. Tankar. Känslor. Minnen. Allt det som jag kämpade hårt för att hålla på minst en armlängds avstånd, något som jag också lyckades ganska bra med. Förutom förstås när jag gick där bland träden, långt in i skogen, då fanns det ingenstans att gömma sig längre.

Gudskelov lär man sig saker allt eftersom. Nu vet jag att det som ansatte mig därute i skogen inte var av ondo, även om det hände att jag inbillade mig det. Det var ju trots allt bara ett möte med mig själv, ett möte som jag ofta var väldigt bra att smita ifrån. Jag hade varken tid eller lust eller ork att lyssna på mig, för rösten var skoningslös. Den slog undan fötterna på mig. Skakade marken. Det var obekvämt förstås, rent av smärtsamt emellanåt. Så att tårarna rann.

Jag gissar att det var först i skogens varma omfamning som jag kände mig trygg nog att till sist släppa fram den. Sårbarheten. Det begrep jag förstås inte då. Nu vet jag som sagt lite bättre, och att skogen påverkade mig så starkt är inte vidare konstigt när allt kommer omkring. Det finns till och med forskning kring det.

Studier har nämligen visat att efter bara fem minuter i naturen så går puls och blodtryck ned och mängden stresshormoner minskar drastiskt. Och våra hjärncellers tillväxt är rent av beroende av de särskilda stimuli som naturen ger – fåglars sång, vindens sus, upplevelserna av fukt, doft, färg och ljus. Med det i bakhuvudet känns därför skogens inverkan på mig numera helt naturlig. För när vi varvar ned och blir mer medvetna och perceptiva kommer vi förstås också i kontakt med sårbarheten. Den som vi oftast gömmer under lager av polerad yta.

Och det är tydligen när vi kommer i kontakt med den som det börjar hända grejer. På ett sätt som i alla fall jag aldrig kunde drömma om då, på den tiden. För det har visat sig att det jag flydde från i själva verket var det jag letade efter.

Enligt forskaren, författaren och föreläsaren Brené Brown är det just sårbarheten som är själva förutsättningen för glädje, kreativitet, kärlek och känsla av tillhörighet. När vi försöker bedöva eller utestänga den på olika sätt så visar vi också allt det andra på porten. Det där som vi sedan på olika sätt söker med ljus och lykta efter. Glädjen. Lyckan. Kärleken. Eller som hon, Brown, säger: Sårbarhet handlar inte alls om rädsla, sorg och besvikelse. Det är i själva verket födelseplatsen för allt vi hungrar efter.

Så det är dags att varva ned nu. Ta en tur i skogen och känna hur huvudet liksom dalar ned och sätter sig på axlarna igen. Kopplar ihop sig med hjärtat. Hur fötterna blir allt tyngre mot marken, sjunker ned i mossan. Här är det svårt att inte slappna av. Nuförtiden. Har man riktig tur kanske man till och med kan gråta en skvätt.

Victoria Engholm

Mer läsning

Annons