Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Dödsfrisk under två veckor

/

Annons

Atypiska celler stod det på remissen. Efter halsfluss, penicillin och fortsatt halsbesvär fram och tillbaka under ett par vårmånader stod det på en papperslapp att jag skulle åka till punktionscytologimottagningen på Karolinska. Vårdcentralen inne i stan kunde inte fatta vad som var fel på min halsmandel och för att utesluta allting annat så var en punktion nästa steg.

Först tänkte jag inte så mycket på det. Det här var egentligen första gången som jag korsade vägar med begrepp som cytologienhet och punktion. Men det var något jag reagerade på i sättet läkaren meddelade att alla provsvar gavs personligen på plats. Aldrig över telefon.

Atypiska celler? Det låter ju som..? Generalfel nummer ett – hem och googla. Det första som möter en är ord som cellförändringar, tumörmorfologi och cancerbesked.

Livrädd. Förstenad. Yr. Jaha? Då ska man gå och dö i cancer också? I halsen av alla jävla ställen?

Efter en vecka med grav dödsångest och några telefonsamtal till närstående för att varsko dem om att man snart skulle dö kom så själva dagen för provtagning.

Punktionscytologimottagningen, Karolinska Universitetssjukhuset, Solna, Radiumhemmet, Byggnad P5, Plan 2. Det första man möts av är en reception där det står Cancerupplysningen. Jag ville kräkas lite i munnen när jag såg skylten men hejdade mig. Gick fel och gick vilse i byggnaden men hamnade till slut rätt.

I provrummet fick jag bekanta mig med tre människor i labbrockar och världens största spruta som tydligen skulle ner i min hals. Mys!

Jag frågade såklart. Vad tror ni? Svaret blev att de i alla fall inte med blotta ögat kunde se något canceröst. I mitt då lite lätt paranoida tillstånd betyder det svaret såklart att labbrockarna ser något canceröst.

Veckan efter kom provsvaren och jag var varken nervös eller rädd längre inbillade jag mig. Under veckan som gått hade jag forcerat mig igenom Kübler-Rosstadierna av förnekelse, vrede, köpslående, depression och accepterande och hade nått någon löjlig, falsk insikt. Ett luftslott. Jag var fortfarande livrädd.

Läkaren gav beskedet i förbifarten, precis vad som förväntas när något är uppenbart. Jag var såklart inte sjuk. Jag hade såklart inte cancer.

Först kom lättnaden över att vara frisk och sedan skammen. Här hade jag i vanlig ordning förstorat saker till något det inte är och helt uppslukats av mitt eget universum. Samtidigt går människor på cellgiftsbehandlingar och krigar för att få vara med ett tag till. För de är det på riktigt.

Under två veckor var jag inte sjuk i cancer. Bara det var vidrigt.

Mer läsning

Annons