Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Don’t make stupid people famous

/

Annons

Jag satt i soffan och slökollade på något hjärncellsdödande program för några månader sedan, jag tror det hette typ Vardagspuls, med Agneta Sjödin. Hur som, där var en intervju med en person som tidigare varit nazist men gjort en vändning i livet och kommit underfund om att nazirörelsen är ett stort fett, trångsynt skämt och att människor är lika värda trots ursprung och färg på huden.

Grattis, fan vad bra tänker jag. Till saken hör att jag efter denna tv-stund har snubblat över reportage efter reportage efter reportage om just samma persons historia, alla med en ofrånkomlig underliggande känsla av att man skyller på omständigheterna, med rubriker och underrubriker som "Kärleken gjorde mig till högerextremist". Det låter sådär romantiskt oskyldigt, som att man bara varit ett offer för kärleken. Och att något ägande av de egna handlingarna är icke-existerande. 

Och i ett samhälle där vi oblygt lider av hybris borde jag väl inte höja så mycket som ett ögonbryn när en hel djävla bok publiceras om just samma person. Det borde det väl inte vara föga förvånande att man kan göra publicitet på att vara idiot, bli någon slags duktighetsikon som varit ett offer för omständigheter och samtidigt av processen få den egna ytan polerad på köpet. Det är människans hunger efter att ständigt ha utbyte av allt man gör.

Förstå mig rätt, visst är det fantastiskt att man efter så många år i samma rasistiska spår kan komma till insikt och vända om, oavsett anledning. Men att göra gott för att polera sin egen yta och ego är, oavsett den goda gärningen, som att skänka pengar för att delta i tävlingen om en ny bil – förvisso bra, men ganska avsmakligt.

Och så kan man ju duktigt hävda att boken är till för att upplysa andra, som att man själv är någon slags messias och att självbiografin är räddningen för förlorade själar som trillat in i nazikretsar. Fast nej, jag köper inte den storyn. Det handlar om att bli sedd, om att världen ska se jaget och därmed bekräfta en. Det är se mig-syndromet som konstant hungrar efter bekräftelse. Ja, för så mediakåta har vi blivit i hybrissamhället. 

Och i vanliga fall har jag en regel som gör att jag på exempelvis sociala medier aldrig bidrar till publicitet för dem som inte kan förvalta det kvalitativt. Som att jag aldrig lajkar en bild som på något sätt är relaterad till exempelvis Kardashian-familjen, för att jag simpelt tänker att: don’t make stupid people famous. Med det sagt, blir dessa tvåtusenfemhundra tecken således ett avsteg, men jag bjuder på det. 

Tidigare krönikor:

Du är ingen Robin Hood, Lamotte

Om blickar kunde våldta ...

Är det duktigt att bränna ut sig?

Är det så konstigt att man vill isolera sig från mänskligheten?

Deniz Fryksell

Tänker att, nu blir det väl ett djävla liv. 

d.fryksell@gmail.com

Mer läsning

Annons