Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Du som hatar – vad vill du uppnå med dina brev?

Annons

"era vänsterkräk......varför har ni inte skrivit ut namn och hemland på aset???"

Så lyder ett av alla brev som vällde in i mejlkorgen härom veckan.

För ibland smäller det till. Det är inte ovanligt. Det händer i princip alltid när en person med utländsk bakgrund eller i alla fall inte helsvenskt namn begår ett brott. Stort eller litet brott, utländsk medborgare eller adopterad svensk – inget tycks göra skillnad.

Behöver jag säga att jag tycker detta är rätt tragiskt?

I grunden är det så att vi alltid ska skriva det som är sant och relevant. Bedömningen om vad som är relevant görs av redaktionen och dess ansvarige utgivare.

Det innebär att det ibland – exempelvis om man väljer att gå ut med signalement i hopp om att få fast en misstänkt – kan gå ut med detaljerad information. Det kan handla om hudfärg, klädsel, bilmärke, eventuell dialekt, tatueringar, hårfärg, och så vidare.

Men i de allra flesta fall är detta helt irrelevant. Om snattaren i matvarubutiken hade rött hår, var uppvuxen i Linköping eller hade en blind mormor är givetvis inget vi skriver.

Men om det är en person som har någon form av bakgrund i ett annat utomnordiskt land, då är det direkt viktigt att berätta det.

Tycker vissa.

Dock inte jag.

Jag har till och med stöd för det i de pressetiska reglerna.

Punkt nummer 10 lyder:

"Framhäv inte berörda personers etniska ursprung, kön, nationalitet, yrke, politisk tillhörighet, religiös åskådning eller sexuell läggning om det saknar betydelse i sammanhanget och är missaktande."

Kan det bli mer glasklart?

Ändå kommer mejl med denna ordalydelse till redaktionen:

"...och som vanligt mörkar ni kommunister och islamkramare etnisk bakgrund.

 Varför skyddar ni afrikan-aset? Vems sida är ni på i detta land egentligen?

Häng ut XXX XXX med namn och bild i tidningen, så vi anständiga medborgare kan göra vår plikt!

 Det så kallade skämtet till rättsväsende i detta land skall genast ställas inför ståndrätt!

 Den där skithögens beteende är noterat..."

Högst obehagligt.

Nu är dessa mejlskrivande individer i minoritet, men de agerar i grupp. Och deras beteende är tillräckligt allvarligt för att jag och andra utgivare gång på gång ska behöva bemöta dem – och noga poängtera att deras brev (faktiskt) inte påverkar ett dugg.

Vi skriver ut det som är relevant när det är sant.

För så funkar pressetiken och den anstränger vi oss seriösa nyhetsförmedlare för att följa.

Det är det ni övriga läsare förväntar er. Det tummar vi inte på.

Vad svarade jag den första brevskrivaren då?

Tja, jag klämde till med:

"Hej,

När du mejlar mig med god ton lovar jag att svara hövligt.

Inte förr."

Hittills har jag inte fått något svar.

Mer läsning

Annons