Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Dyngbaggen kommer alltid att ha en plats i mitt hjärta

/

Annons

Det var en tidig sommardagsmorgon. Programledarna på Nyhetsmorgon drack rom och tequila – själv kokade jag kaffe. Jag placerade mig vid bordet i köket och försvann in i tankarnas värld för en stund. Tevens låga tjattrande och kaffekokarens puttrande låg som ett täcke i bakgrunden när ett enda ord dök upp i min hjärna.

"Dyngbaggen."

Ordet försvann lika fort som det kom till mig – men det lämnade mig berörd. Dessa små varelser har inte ockuperat mina tankar på väldigt länge trots att de är fullkomligt fascinerande.

Snabbare än Texas flinkaste revolverman åkte telefonen fram. En av bilderna som dök upp efter en snabb och febrig sökning var en liten skalbagge som rullar en, i relation till dess storlek, enorm boll av skit. Den talangfulla fotografen som har förevigat insektens framfart har även lyckats förmedla rörelse i bilden då bajsbollen är suddig till följd av hastigheten som den färdas i.

Jag blir lycklig och fnissar för mig själv åt denna absurda och underbara varelse.

Ibland när omständigheterna är precis rätt kan jag förflyttas i tid och rum. Kanske var det känslan, lukten och ljuden i min omgivning som slog an en sträng i min hjärna och fick mig att tänka på dyngbaggen. Allt för ofta var det nämligen djurfilmer som gick varma under barndomens regniga sommarlovsdagar. Och en av mina favoritfilmer handlade om dessa förtrollande dyngbaggar.

Men sådant som dyngbaggar har man ju inte tid att reflektera över nu för tiden. Mat ska lagas, sopor ska slängas, golv ska dammsugas, porslin ska diskas. De få timmarna som jag har för mig själv blir allt färre och då har jag inte ens barn att ta hand om.

Jag har, precis som många andra, fått välja bort saker i mitt liv.

Mitt stora intresse för geologi försvann först. Ibland tittar jag fortfarande på stenar i naturen och förundras.

Sedan försvann konsten. Trots att jag, vad jag själv tycker, hade potential fanns inte tiden att utvecklas. Det närmaste måleri jag kommer i dag är en app där man skapar och tar emot teckningar som man sedan ska gissa vad de föreställer.

Efter det slutade jag med kampsport. Jag fick aldrig mitt svarta bälte, redan i början av gymnasiet lämnade jag det bakom mig. På senare tid försökte jag komma in i det igen men min nya karriär slutade redan efter första träningspassets uppvärmning med en sträckning och illamående.

Det finns många andra intressen som jag också har gett upp, många som jag säkert inte ens minns. Men det är okej att gå vidare – där en dörr stängs öppnas en annan.

Trots att dyngbaggen inte längre är en del av min vardag har den alltid en plats i mitt hjärta.

Tidigare krönikor:

Summan av våra olikheter är mindre än vad vi har gemensamt

Oändlig information är en gåva och en förbannelse – vi måste faktiskt inte veta allt

Rasister, nazister och nationalister skändar min historia – lämna vikingarna i fred

Google vill att vi ska leva för alltid – men det låter sjukt jobbigt

Vårt möte förändrade inte världen – men hon förändrade min

Du är inte en miljökämpe – du är en högljudd hycklare

Inget är svart eller vitt – det är grått så sluta bråka

Mer läsning

Annons