Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

En klänning med dubbla budskap

/

Annons

Svart och blå eller vit och guld? Inte sedan en hårig armhåla dök upp på Melodifestivalen för tre år sedan har väl något lyckats engagera så många så snabbt. Under förra veckan var det dock inte kroppsbehåring som försatte folk i två olika läger, utan vilken färg en viss klänning som cirkulerade på sociala medier egentligen hade.

En löjlig sak att lägga ned så mycket tid och energi på, tyckte vissa. Men jag är inte så säker på det. Att det var bortkastat, menar jag. För sett ur ett lite större perspektiv så var snackisen om klänningens färg ett helt bedårande exempel på hur olika vi uppfattar verkligheten. Ett tag var jag faktiskt lite lur på om det hela var ett psykologiskt experiment, där det sakta men säkert gick upp för oss att det var omöjligt att påstå att någon hade rätt. Eller fel, för den delen.

Men så finns det ju förstås de som har lite svårare att acceptera andra uppfattningar än sin egen. De som går upp i falsett för att hävda att just deras färgseende är det enda korrekta. Som i så många andra sammanhang.

Helt osökt kommer jag att tänka på det näthat som ger uttryck för något liknande. Ett liksom stålgrått sätt att förhålla sig till den kulörta verkligheten. Det allra senaste exemplet måste vara den flod av hatfulla och kränkande mejl som Alexandra Pascalidou, debattör inom antirasism- och jämställdhetsfrågor, har fått ta emot genom åren och som gjorde att hon nyligen var på vippen att kasta in handduken.

Som så många andra kvinnor som gör avtryck i det offentliga har hon blivit en måltavla för de ängsliga. De som är så rädda för livets alla skiftningar och nyanser att de går vilse i sin egen frustration. Inte sällan riktas deras ilska då mot det kvinnliga. Kanske kan det på ett djupare psykologiskt plan förklaras med att kvinnokroppen är förändringen manifesterad, med sin förmåga att ge liv, vad vet jag, märkligt är det i all fall. Som en annan verklighet.

I dag är det den internationella kvinnodagen. Och även om denna dag går uppfattningarna isär. Om den behövs. Vad den står för. Beroende på hur man uppfattar verkligheten så har man förstås olika svar. Men så länge en hårig armhåla på en melodifestival kan väcka så mycket rabalder så fyller den sin funktion med råge. Och visst kan det verka fjuttigt i sammanhanget, men likaväl som att skilda upplevelser av färgen på en klänning kan peka på något mycket större, så har denna armhåla en hel del att berätta. Om att något är skevt. När det egentligen kan vara så enkelt.

Eller som Nour El Refai sa apropå sin generande hårväxt: Det växer ju där. Det är varken fel eller rätt. Det är inte jag som kommit på det, det är evolutionen.

Mer läsning

Annons